Göteborgsposten – 15 juni 1871, sida 1

benämning man än må gifva det, detta ir dock allt hvac han erbjuder er. Grace dolde ansigtet i sina händer. Jael rodnade. — Förlåt mitt öppna språk; men ibland är det vär sta ordet det bästa: fina ord äro just ord med en slöja öfver. — Skall han våga fresta mig ånyo efter hvad jag sade honom? — Naturligtvis skall han det; känner ni ej honom: Han gifver aldrig vika. Har ni ert svar färdigt? — Jael, sade Grace, ni är så stark att det gör e blind för min svaghet. Jag motstå honom dag efter dag Jag som hyser sådant medlidande med honom och som så bittert tadlar mig sjelf! Blott hans blick, vidrörande, röst öfverväldigar mig så att jag darrar i hela min kropp: känn huru jag darrar tillochmed nu. Nej, nej; må de göra motstånd som äro säkra på sin styrka. Dygd, som försvagas af kärlek och medlidande, har blott en resurs — att fly. Jael Dence, om ni är en qvinna, så hjelp mig att rädda det enda jag har qvar att rädda. — Jag skall hjelpa er, svarade Jael Dence. En timma derefter hade de packat in sina saker och voro på väg till jernvägsstationen. De lemnade Hillsborough. Efter tre dagar återkom Jael, men Grace Coventry kom ej tillbaka med henne. Dagen efter detta uppträde kom Henry Little tillbaka till Woodbine Villa, ej för att fresta Grace ånyo, såsom hon antagit att han skulle göra utan för att bedja om föl