Göteborgsposten – 14 juni 1871, sida 1

— vi tre, ni, hans mor och jag skola väl förenade kunna hitta på någon utväg. — Ack ja, i detta sall skall hon vara på min sidaMen hon skall ansätta mig hårdt. Hon skall peka ut alla mina fel, min afskyvärda dårskap. Jael öfvertalade henne nu att gå till sängs, och utmattad som hon var, föll hon snart i sömn; men äfven nuder det hennes ögon voro tillslutna, banade tårar sig väg under ögonlocken och fuktade hennes örngott. Henry Little höll sitt ord och kom tidigt nästa morgon. Han såg hoppfull ut; han sade att han öfvertänkt saken och var nöjd med stt låta skurken lefva samt att tillochmed upphöra att tänka på honom ifall Grace verkligen älskade honom. — Om jag älskar er! sade Grace. Oh, Henry, hvarföre har jag väl bedt er ej begå någon öfverilad handling, om ej derföre att jag älskar er? Hvarföre försökte jag sjelf taga hans lif? emedan ni i ert bref sade — Det var ej för att hämnas sjelf, utan för att rädda er från ytterligare: olycka. — Jag vet att ni älskar mig, Grace; men älskar nt mig tillräckligt? Vill ni öfvergifva hela verlden för min skull och låta oss vara lyckliga tillsammans på det enda sätt vi kunna? Min älskade Grace, jag har förvärfvat förmögenhet åt oss; hela verlden ligger framför oss; jag lemnade England ensam för er skull; lemna ni nu England i mitt sällskap och låt oss vandra ut i verlden tillsammans, (Forts.)