Göteborgsposten – 14 juni 1871, sida 1

— Oh, resonnera ej med honom, sade Grace. När har en man någonsin gifvit vika för våra argumenter? För min del kan jag ej resonnera, men jag hyser de rysligaste farhågor. Ni uppskattar min kärlek, ni förlåter min dårskap. Ilaf medlidande med mig; tänk på min ställning; döm mig ej att tillbringa dag och natt under den mest spännande oro; har jag ej fött ett tillräckligt mått af lidande? Lofva mig att ej begå någon öfverilad handling i afton eller i natt och att i morgon komma till mig ionan ni företager något annat. Ni har ju cj träffat er mor ännu; hon är i Raby Hall. — Min älskade mor! utropade han; det skulle vara en dålig belöning för all din kärlek om jag ej kunde uppskjuta att söka upp denne usling innan jag omfamnat dig. På detta sätt lyckades Grace utverka ett uppskof. De skildes åt under djup bedröfvelse, men nästan lika kärleksfullt som fordom, och Little for genast till Raby Hall. Grace låg, utmattad af så många sinnesrörelser, under återstoden af dagen på soffan i sitt rum. Det var med möda Jael på aftonen kunde förmå henne att smaka några skedar the, och då hon förtärt detta slog hon armarne om hennes hals och brast i tårar, under det hon lät höra passionerade utrop af kärlek och förtviflan. — Huru stor, huru god, huru ädel han är! utbrast hon. Han förlät mig så snart ban fick se mig. Och jag som bragt olycka öfver oss båda! Hvilken olycka skall härnäst inträffa? Ah, Jael, rädda honom från detta blodsdåd, och jag skall aldrig mer klaga; ty han var död men är nu åter vid lif.