Göteborgsposten – 12 juni 1871, sida 1

snabb och oväntad; hon var mannen inpå lifvet med sin stilett upplyftad innan de hunnit hejda henne; vapnet blixtrade till och skulle med den kraft som kärlek, hat och raseri förlänade den hand som fördo det utan tvifvel ha trängt ända till fästet in i brudgummens kropp, om ej Jael Dence gripit tag i Graces arm, hvilken derigenom försvogades; äfven stöten fick derigenom en annan riktning och den tunna skarpa klingan inträngde genom Coventrys kind och gaf äfven ett lätt sår åt tungan. I detta ögonblick drog Jael henne bort, hållande henne rundtomkring lifvet, under det hon slog i luften med armarne; hennes hvita hand och brudslöja voro nerfläckado af hennes brudgums blod. Hvad honom boträffar, så tog hans kärlek, huru brottslig den än var, heroismens plats: han rörde ej ett finger till ejelfförsvar. — Nej, sade han i förtviflad ton, låt mig dö för hennes hand, det är allt hvad jag nu har att hoppas på. Han gick tillochmed närmare henne för att låta henne utföra sin önskan; men Jael Dence drog bort henne, doktor Amboyne afväpnade henne och Raby trädde emellan brud och brudgum samt höll dem båda skilda åt. Det fanns ingen af de i rummet närvarande personer som hade ett spår af färg qvar i ansigtet, och det var ej förrän det var öfver som de kunde uppfatta den vilda scenen. Brudgummen stod lutad mot garderoben, en bild af förtviflan, med blodet strömmande ur kinden och nedsölande hans hvita halsduk och linne; bruden qvarhölls ännu