Göteborgsposten – 9 juni 1871, sida 2

Från Utlandet. Den bekante pater Hyacinth har rörande katastrofen i Paris offentliggjort i en italiensk tidning följande skrifvelse, hvilken väckt stort uppseende och f. n. gör sin rund genom den europeiska pressen: Italiens regering och parlament hafva i ett ädelt språk uttryckt sina sympatier för Frankrike. Jag är icke öfverraskad deraf, men jag är rörd, och jag känner behof af att uttala mitt tack derför. På en tid, då förblindade andar söka att genom utbredning af lögner och upphetsning af lidelserna utsä tvedrägt mellan tvenne systernationer, är det alla klarsynta och ärliga mäns pligt att närmare knyta de band, som förena Frankrike och Italien. Om de latinska racerna vilja upprätthålla icke allenast sitt oberoende, utan äfven sin storhet gentemot de af Preussen och Ryssland representerade tyska och slaviska racernas hotande öfvervigt, så måste de framför allt vara eniga. Endast då skola de kunna åter upptaga traditionerna hos denna vesterns civilisation, hvars öden sammansmälta med den katolska kyrkans, som, för att återfinna sin forna glans, ej behöfver någonting annat, än att tillintetgöra de i dess.eget sköte befintliga tvenne fiender, hvilka leverera så olycksdigra strider: revolutionen och absolutismen, vidskepelsen och gudlösheten. I dag försvarar Frankrike, i det att det försvarar sig egen sak, äfven hela samfundets. Ja, det är den menskliga värdigheten, det är ordningen ech friheten, det är den gamla och den nya verldens civilisation, som skändats, mördats, förtrampats å de bloddränkta gatorna och mellan de brinnande monumenterna i Paris. Förgäfves föregåfvo sig männen af d. 18 Mars representera tvenne politiska idåer. hvilka skulle vara rättvisa, om de förblefvo inom sina sanna gränser: iden om de sjelfstyrande kommunerna, hvilken Bismarck låtit vederfaras rättvisa, samt arbetsklassernas materiella och moraliska pånyttfödelse. De ha komprometterat dessa ider, i det att de uppskrufvade dem till de mest oantagliga dimensioner och begagnande de mest förkastliga medel. De ville vinna seger åt dessa ider på den nationala enhetens bekostnad samt på den sociala och religiösa ordningens spillror. Det var ett parti af mördare, mordbrännare och ateister, men detta parti hade blifvit så stort, att det nästan var eller syntes vara ett folk. Hvad är väl ett folk utan Gud? De visa ha försökt att säga det, men händelserna öfverflytta det först till en verklighet, som trotsar hvarje beskrifning. Beviset för, hvad den sociula ateismen är, har blifvit gifvet: Försynen gaf den för en tid verldens största skådeplats för firande af de tyggellösaste orgier, för uppförande af det förfärligaste af alla dramer. Men är detta folk det enda brottsliga och är kanonen det enda läkemedlet? Låtom oss vakta oss för denna lätta, förderfliga illusion, som skulle beröfva oss frukten af den gräsliga lexan. Gladstone sade en dag: det 19:de århundradet är arbetarnes århundrade. Arbetarefrågan är i sjelfva verket den, som mest sysselsätter såväl statsmannen som vetenskapsmannen, och vårt samfund skall icke få lugn, förrän hon blir löst. Det andra kejsardömet hade mycket sysselsatt sig med denna sak, men för mycket i de romerska cesarnes traditioner: Panem et circenses! Det hade blott de materiela fördelarne för ögonen, och äfven i afseende på dessa betjenade det sig icke af de bästa medlen; såsom de otverdrifna byggnadsföretagen i de stora städerna, isynnerhet Paris, bevisa, hvilka beröfvade provinserna de armar, som man der så väl behöfde, och hopade en alltjemt tillväxande befolkning utan familjelif, utan religion och följaktligen utan moral. Man hade bort tänka på denna allmänna folkundervisning, som finnes hos våra grannar på andra sidan Rhen och utgör Tysklands styrka i åtminstone lika hög grad som dess militärorganisation. Man hade äfven bort hela de båda sår, som tära på vårt folks inre: soldaternas långvariga celibat och qvinnornas legala prostitution. Och man hade öfverhufvud bort slunga lyxen och korruptionen ned från deras sociala höjd. Och hvad kyrkan angår, så bar ej heller hon gjort, hvad hon hade bort göra för den praktiska lösningen af detta stora problem. Påfvens verdsliga herravälde och ofelbarhet hade riktat deras tankar och sträfvanden åt annat håll, hvilka i detta Ile slag allena stående moment styra kyrkans öden. I stället för evangeliets löften och läror till de arflösa i denna verlden, hade hon låtit dem i pressens bullrande ekon, mången gång tillochmed genom sina biskopars röst, höra intoleransens dogmatisering och inqvisitionens kanonisering. Jag fördömer icke den politiska och religiösa regime, som vi haft i mer än tjugo år och hvilken man kan sammanfatta i orden: Skepticism i Paris, fanatism i Rom. Jag fördömer icke, jag anklagar icke; jag berättar. Jag säger, att det är nutidens lära och att det gäller om att veta, huruvida vi skola fortfarai dessa ohelsosamma irringar. Inför detta brinnande Paris, som jag bebott, i hvilket jag predikat och hvars historia jag känner, har jag rätt att utstöta detta smärtans skri: Det är verket af ett folk, som ej mera har någon Gud. Och det är lika mycket deras verk, som göra det omöjligt för detsamma att tro på denna Gud och framför allt att älska honom. Hvilken förfärande anklagelse! AKA OG I HA 12242—