Göteborgsposten – 8 juni 1871, sida 2

rarne äro qvar utan något som kan motväga den ovilja och det misstroende man länge hyst mot dem. Sådana känslor torde vara orättvisa, men de äro ej onaturliga. I första rummet var det Versaillrarnes olycka att nödgas bombardera Paris, och då bomberna ej gjorde någon skillnad mellan den oskyldige och den brottslige, blef ett stort antal af dem som förut varit deras vänner med ens deras fiender. De anklagades för att nästan utan motvilja göra hvad som för utländingarne, Frankrikes ärftliga fiender, fordrat månaders betänketid. Vidare kunde Kommunen, som disponerade öfver alla de kanaler genom hvilka allmänheten erhöll sina underrättelser, sprida ut hvilka osanningar den behagade. Dagligen förbittrades parisarnes sinnen genom berättelser om de grymheter som begåtts af gendarmer och påfliga zouaver som kämpade under den bourbonska fanan — trupper hvilka i verkligheten ej existerade. Den sannskyldige parisaren är lättrogen ända till barnslighet. I sin ifver att få veta något nytt kan vara sannt. Den som ljuger fräckt och ljuger ofta i Paris kan alltid vara säker på att finna åhörare som tro honom. Kommunen förstod fullkomligt detta system och handlade derefter. Det fanns ej ringaste skymt af bevis för att Versaillrarne hade någonting att göra med den förfärliga explosion, som två eller tre dagar före truppernas intåg bragte förfäran öfver Paris. Men då Kommunen framställde detta såsom ett faktum, höjdt öfver allt tvifvel, och förklarade att den hade bevisen derpå i sina händer samt att den snart skulle offentliggöra dessa bevis, ansåg en hel mängd folk att det ej vore nödvändigt vänta på bevisens framlaggande för att sätta tro till anklagelsen. Det är dock möjligt att ej ens detta system att förbittra allmänhetens sinnen, gynnadt som det var af undantagsförhållanden, skulle ha gjort så särdeles mycket ondt, om Kommunen ej haft en så god jordmån att bearbeta som den inretade antagonismen mellan parisarne såsom befolkning och Versaillrarne. Parisaren är, i regeln, republikan, och det segrande partiet tros ännu utföra ett försök att upprätta en monarki. Man har dock ännu anledning hoppas att detta ej skall lyckas, och hvarochen som önskar Frankrikes välgång måste hysa detta hopp; ty vare sig en monarki representerar eller icke representerar majoritetens i Franrike önskningar, skall den med fullkomlig säkerhet leda till nytt borgerligt krig — jag menar i den händelse den kommer att införas genast genom ett slags militäriskt coup de main. Om republiken kastas öfverbord skola i alla Frankrikes stora städer hundratals erfarna agitatorer — konspiratörer som gjort politisk rörelse till sitt lifs mål — börja stämpla för dess återställande med våld. Man kan derföre ej undra på om parisarne äro missnöjda öfver det segerrika Versaillerpartiets närvarande politiska hållning, äfven om de ej ha någon rätt att känna harm. Men man har nu tagit så illa vid sig som möjligt äfven de stränga repressalier som utöfvats mot Kommunens anhängare. Det säges att en hop fullkomligt oskyldiga män slagtats, för att ej tala om ett ännu större antal män som, om också brottsliga, kunnat sparas såsom varande under en politisk hämnds värdighet. Blindt som en fårskock följde de anföraren, hvilken ensam förtjenade döden. Hundratals ha verkligen blifvit dödade, hvilka hvad för en kall opartisk domare som helst, utan att behöfva vara särskildt böjd för mildhet, skulle ögonblickligen ha ansett böra få lefva; men under en sådan kris, då många delar af Paris voro i lågor, då granater föllo i de icke-stridandes hus, då qvinnorna smögo omkring på gatorna och anlade mordbrand samt förgiftade folk, var det utan tvifvel svårt att mäta ut straffet efter rättvisans måttstock, eller ens med moderation. En korresp. meddelar följande detaljer om häktningen af Kommunens finansminister Jourde: Jourde höll sig dold under namnet Roux i trakten af Rue du Bac. Upptäckt derstädes, utan att de som grepo honom anade vigten af sin fångst, ålades han att bevisa sin identitet. Han hade förut varit elev i en skola vid Rue du Bac och han kom på den tanken att, i brist på annat bevis, begära ett sådant af skolans föreståndare, hr Hortus. Man vände sig till denne, som förklarade sig ej känna någon med namnet Roux. Men han bad, att man skulle införa fången, hvilken han genast kände igen. Ni heter ej Roux, sade han genast, utan Jourde, och ni förnyar den smärta, jag erfarit af att ha haft hos mig en sådan usling som ni. Jourde var fälld. Vi ha förut nämnt, att republikanaren Chaudey, redaktör i Siöbcle, blifvit dödad af Kommunen. Sicle berättar denna händelse sålunda: D. 23 Maj omkring kl. 8 på aftonen inträngde Raoul Rigault häftigt i den af Chaudey innehafda cellen i S:te Plagie. Nä, sade han, det skall ske idag... nu... genast! Efter det första öfverraskningen lagt sig, genmälte Chaudey: Ni vet mycket väl, att jag endast gjort min pligt. Ni kommer för att döda mig utan fullmakt, utan dom. Detta är ej någon afrättning, det är ett mord. Raoul tystade honom med en mängd förolämpningar. Chaudey fördes till fängelsedirektören. Der vexlades ännu några ord mellan bödeln och offret, men Rigault efterskickade den pluton soldater, som skulle skjuta honom. Rigault?, sade fången, -jag har hustru och en son; ni vet det. — Rigault sade, att han visste det, ty han hade förolämpat makan och sonen. Chaudey måste resignera sig som en man och lät sig föras till en plats nära kapellet. Der stannade truppen i ett hörn, som belystes af en i muren fästad lykta och af en annan lykta buren af en fångvaktare. Soldaterna tycktes tveka. Rigault gaf till en ed, drog sin värja och befallte, att man skulle gifva eld. Chaudey föll under rop af: Lefve republiken! Kommunisten Miilieres sista stunder skildras af Petit Moniteur sålunda: I Thorsdags morse fann man Milliore dolu på ett afträde i Luxembourgerpalatset, der han först efter ett lifligt motstånd tillfångatogs. Med blottadt hufvud, blek och förstörd, fördes han inför general de Cissey, hvars frågor han likväl med fasthet besvarade. Då man härpå förde honom till Panthton för att afrättas, hade han återvunnit sin fattning. Ankommen till platsen, besteg han med tillhjelp af en officer, som stödde honom, den breda trappan, der exekutionsmanskapet väntade honom. Först skulle han skjutas bakifrån, men på befallning af en högre officer vändes han nu om med ansigtet mot manskapet och måste falla på knä, Han blottade bröstet, höjde högra armen och ropade: Lefve republiken!: Lefve.. En generalsalfva tystade honom, och han föll. Inom Italiens parlament har utrikesministern till besvarande af en fråga från Alfieri sagt, att regeringen skulle, om det lyckades för någon af upphofsmännen till mordbränderna i Paris att smyga sig in i Italien, genast tillämpa det mellan Italien och Frank. .:3: FaÖosgat 2 glömmer han alldeles att tänka på om det äfven