Göteborgsposten – 8 juni 1871, sida 2

Vi nämnde i går, att kyrkan Notre Dame var nära att bli förstörd: nu erfara vi, att Julikolonnen äfvenledes varit ämnad att förstöras: Fem fat med petroleum hade lagts under kolonnen, hvilken, såsom man vet, till en del hvilar på ett muradt hvalf, under hvilket kanalen flyter. Den ofantliga värme, sum utvecklades genom det plötsliga uppflammandet af de antända brännämnena, kom hvalfvet att gifva vika på flera punkter, och lågorna, hvilka uppstego i den till en våldig skorsten ombildade kolonnens inre, slogo ut genom de många hål, som projektilerna bildat i dess väggar, och kommo byggnaden att likna en ofantligt eldskydrag. Branden upphörde endast genom bristen på näring. Stenfoten sprack på många ställen, men tycktes likvål ha motstått detta förfärliga prof, och Frihetens genius deruppe glänser ännu alltjemt i solskenet. Denna staty år alldeles eskadad. Man har öfverhöljt den med kransar af immorteller och prydt den med en tricolore. . En korresp. till ÅIndep. belge vill veta, att det var tvenne tyskar, Franckel och Landeck, som särskilt fått i uppdrag af Kommunen att organisera, pådrifva och allmängöra branden. Samme korresp. berättar äfven, att Kommunen upprättat i Yverdon, i Schweiz, en fabrik för tillverkning af falska banknoter, franska bankens 25 sfressedlar samt preussiska sedlar m. fl. Ett mycket stort antal fångar har kom kats till Cherbourg, bl. a. öfver 1000 kommunistiska qvinnor, hvarför tio krigsrätter skola nedsättas i denna stad. Bland de personer, som blifvit gripna, nämnes medborgaren Fontaine, f. d. anklagad i Blois-rättegången. Han hade utnämnts af Kommunen till direktör öfver domänerna och hade i denna egenskap till uppdrag att presidera vid förstörandet af Thiers hotell, till hvars återuppförande nationalförsamlingen för öfrigt anslagit öfver 1 million tres. En korrespondent skrifver från Paris Onsdagen d. 31 Maj: — Jag besökte i går ett ställe som har ett visst sorgligt intresse ej blott tillfölje af hvad som redan händt der, utan på grund af de tragiska tilldragelser för hvilka det fortfarande är skådeplatsen. Fängelset La Roquette är beläget vid den trånga gata som leder upp till Pöre la Chaise och blef ej intaget af trupperna förrän i Söndags på morgonen. Här blefvo erkebiskopen och hans olyckskamrater skjutna, ökande antalet af de oskyldiga personer som tagits som gisslan och skjutits till ett antal af 68. Afrättningarne i La Roquette och det stora fängelse som ligger alldeles midtemot detsamma ha hämnat dem. I Söndags såg en engelsk gentleman som befann sig i fängelset en enda hög af 300 döda kroppar, hvilka alla blifvit afrättade, och sedan dess ha oupphörligt en mängd fångar skjutits. Det enda vittnesbörd som i början behöfdes var det röda märket på skuldran, hvilket utvisade den fläck der geväret hvilat, jemte den omständigheten att fingrarne voro nersmutsade af patroner. Dessa bevis på delaktighet i upproret voro nog för att under stridens uppbrusning och omedelbart efter densamma döma en man till döden. Nu bli afrättningarne först efter laga ransakning verkställda, ehuru vi vid porten till Pere la Chaise, genom hvilken vi förbjödos att inträda, underrättades om att bortemot 100 döda kroppar af män, som på morgonen blifvit skjutna, fortfarande lågo obegrafna. En skarp, sjuklig lukt uppfyllde atmosferen i närheten af fängelserna; kärror som drogos fram till fängelseportarne blefvo, efter hvad personer i närheten sade oss. af fångarne sjelfva lastade med de afrättades döda kroppar. Detta skedde dock på uppdrag af de olyckliga offrens slägtingar och vänner, hvilka till stort antal, hvaraf största delen qvinnor, voro samlade framför de båda fängelserna för att erhålla underrättelse om de tusentals fångar som ännu voro vid lif derinne eller göra anspråk på liken efter de afrättade. Jag lade märke till den omständigheten att, ehuru jag såg uttryck af sorg och harm i månget ansigte och ehuru förhållandena voro egnade att pröfva de starkaste nerver, upptäckte jag ej ett enda tårfyldt öga. Genom gallret på en af portarne kunde man se fångarne på afständ. Ständiga liktåg passerade upp till Pere la Chaise, ej från fängelserna utan från stadens alla qvarter, alldenstund det ända till dagen förut ej varit tillträde till kyrkogården, ty insurgenter — för att ej tala om vapen och ammunition — sades fortfarande vara gömda bland grafstenarne, och hela platsen undersöktes noggrannt af trupperna. På det trånga torget nära fängelserna lågo lemningar efter striden, såsom tornistrar, uniformspersedlar, sönderbrutna bajonetter och gevär, uppstaplade i stora högar och samlarne af dylika kuriosa kunde der skaffa sig reliker. Hela yttre boulevarden ända till Place du Trone var besatt af linietrupper, och en ringa hop var samlad nära Vincennerporten, bakom hvilken det lilla fäste låg, der 300 insurgenter, efter att först ha insatt sina anförare i fängelser, på Måndagen gåfvo sig och öfverlemnade nycklarne till Versaillertrupperna. I mairiet vid Boulevard Voltaire var en intressant samling petroleumbomber, bösspipor och skjutgevär af olika slag, några messingskanoner som aldrig blifvit använda samt åtskilliga nya förstörelseredskap, egendomliga för senaste krigföringssättet, och öfver alltsammans presiderade den cyniske filosofen sjelf, sittande orubbad på sin piedestal och med ett hånleende på sitt tunna ansigte som gjorde honom särdeles passande till ett slags skyddande genius vid denna scen. Mairiet i Menilmontant befann sig i lugnare tillstånd än då jag dagen förut besökte det; framför detsamma var uppstaplad en hög af skjutgevär, nästan så stor som en höstack. Trupperna anställde fortfarande undersökningar i husen, och efter hvad man sedermera försäkrade mig, sköto innevånarne fortfarande från fönstren på officerarne. Vi sågo dock ingenting annat än mörka blickar och återvände förbi Buttes de Chaumont, under det ryktbara batteri som hade en två dagars duell med det Versailler-batteri som placerats på Buttes de Montmartre. En annan korrespondent skrifver under samma dag: Från det öde af total förbränning som tycktes hota Paris blef det räddadt af soldaterna, hvilka dervid satte sina egna lif på spel, och visserligen ha de derföre rätt att vänta sig tacksamhet af parisarne, äfven sedan faran är förbi. Men i stället börja de finna buttra miner och helsningar som äro allt annat än hjertliga, Parisarne tycka i själ och hjerta ej om Versaillrarne som befriat dem. Det är sannt att de tyckte ännu mindre om Kommunen och fruk