Göteborgsposten – 8 juni 1871, sida 1

— Gud vare lofrad! sade han. Banna mig, ty jag förtjener det. Men jag handlade efter bästa öfvertygelse. Vi ha deck olyckligtvis ännu att förklara den omständigheten att han ej skrifvit till någon under hela denna tid. Nå i alla fall börjar jag hoppas. Detta var det värsta beviset. Edith, jag måste begifva mig till Woodbine Villa. Den stackars flickan får ej gifta sig utan ait bli underrättad om detta. Tro mig, hon skall aldrig gifta sig med Coventry om han lefver. Förlåt att jag lemnar er, men ej ett ögonblick får gå förloradt. Han bad henne hvila på en soffa och öppnade fönstret, ty tillföljo af en naturlig reaktion började hon känna sig mycket matt. Han gaf sin hushållerska befallning att vårda henne, tog sin hatt och begaf sig skyndsamt ut. Vid dörren mötte han betjenten med åtskilliga bref (han hade en vidlyftig korrespondens), stoppade dem i sin ficka utan att se på dem, ropade till sig en droskkusk och lät köra sig till Woodbine Villa. Han gaf kusken en hel sovereign för att han skulle köra så fort hästarne orkade springa.