Göteborgsposten – 5 juni 1871, sida 2

diaplatsen är uppfylld med qvarlefvorna efter de 220 vackra gaskandelabrarne. Staden Strasbourgs staty är ännu pryda med slarfvor af guldpapper. Skräckdagarne i Paris. (Bref från Times korrespondenter.) Paris, Fredagen d. 26 Maj. Kommunen och dess anhängare ha gjort sin sak väl. Det finns kappt en offentlig byggnad i den stad, hvilken påstods vara den ståtligaste i verlden, som ej blifvit vanställd genom artilleribeskjutning eller förtärd af eld. Jag tog en promenad neråt Rue Rivoli mot Hötel de Ville för att få ett begrepp om den skada som denna stadsdel lidit, och vid hörnet af Rue Castiglione fick jag se en massa menniskor nalkas, hvilka hojtade och knöto händerna. I spetsen för tåget kom en afdelning beridna gendarmer, och efter dem kommo två artillerister släpande mellan sig något som liknade ett stort smutsigt trasbylte, hvilket öfverhopades med slag af alla som kunde nå det. Det var en qvinna som blifvit gripen under det hon hällde ut petroleum. Hennes ansigte blödde och hennes hår hängde neråt ryggen, från hvilken hennes kläder voro lösslitna. Framåt släpades hon, följd af en tjutande mobb, tills man nådde hörnet af Louvren; der ställdes hen, redan halfdöd af den behandling hon undergått, upp mot en mur. Massan ställde sig i en cirkel omkring henne och jag har aldrig sett någon tafla mera fullständig i sina detaljer än den som denna scen erbjöd. Den förskrämda och flämtande varelsen i midten, omgifven af en hop som knappt kunde afhållas från att slita henne i stycken och som svängde med armarne ropande: åå Veau, å Veau! På ena sidan en barrikad, hvilken ännu var belamrad med söndriga kanoner o. dyl. — en död nationalgardist liggande i en grop —, derbakom en hop beridna gendarmer och så ett perspektiv af ödelagda gator och af rök nedsvärtade hus samt slutligen, för att göra effekten fullständig, det ännu brinnande Hotel de Ville på afständ. Två revolvrar affyrades och trasmassan föll framstupa i en pöl af blod. Folkets törst efter hämnd var stillad, och hopen skingrades för att söka upp nya upprörande scener. Jag fortsatte min vandring framåt Rue Rivoli. Ej ett hus var oskadadt; ej ett tak, ej ett fönster var helt. Catan var öfversållad af krossadt glas, bomber som ej exploderat och bitar af söndergångna kanonvaguar. På ett ställe stod en droska, eller hvad det nu varit, utan bjul och genomsållad af kulor; här och der utefter murarne lågo hvita lakan eller täcken, nersölade af blod, och under dessa framstucko ben, fötter, händer, utvisande hvarest afrättningar verkställts. Place de YHötel de Ville var full af oförsigtiga som af nyfikenhet begifvit sig dit, men blifvit tvingade att tjenstgöra som frivillig brandkår. De sträfvade med ett arbete som tycktes mig likna Danaidernas, ty Hötel de Ville är redan fullständigt förstördt och den vackra fagaden tycks luta mot sitt fall. Granater kommo hvinande öfver oss för att falla och brista i någon ruin utan att göra någon skada, och vi kunde höra handgevärselden på ett par, tre gators afstånd från oss. Jag närmade mig varsamt barrikaden, nära intill bvilken några qvinnor och barn suto och sågo på huru soldaterna laddade och sköto, liksom om något sådant som ricochet kulor ej funnes. Barrikadkampen har ingalunda varit så fruktansvärd som vi haft anledning vänta, ty man har skjutit högst obetydligt från fönstren och en hög vall af sandpåsar är ett godt skydd mot kulorna. På återvägen hem mötte jag fiera transporter tångar som fördes i fangelse — en stor mängd bland dem utgjordes af välklädda män, med eleganta promenadkäppar och patentläderstöflor. En grupp som defilerade neråt Rue de la Paix var isynnerhet af intresse, såsom ådragande sig flera förbannelser och smädelser än som vanligtvis åtfölja dylika tåg. Den bestod af tjugo till tretio unga flickor, väl klädda och vackra, symamseller i ett symaskin-etablissement, hvilka voro anklagade att ha lockat ett kompani soldater inom sina dörrar och efter att ha bedårat dem med sitt skämt gifvit dem allesammans förgift i vin. De unga flickorna trippade omgifna af en cordon gardister framåt, småleende åt folkhopen eom förbannade dem och närmade sig med gladt mod Place Vendöme, hvarest de sannolikt skulle bli skjutna. Qvinnorna i Paris ha först sent framträdt på scenen, men derag framträdande var oundvikligt. Många ha blifvit dödade på barrikaden, pågra i öppna strider, men deras speciella värf bar varit eldsvådornas organiserande, som tyvärr alltför väl lyckats. Trehundra qvinnor, klädda i nationalgardesuniform ha blifvit tillfångatagna i båtar nerat Seinen, och det påstås att många ef de föregifna sjömän som försvarade Rue Royale så tappert voro förklädda qvinnor. Gatorna på andra sidan floden erbjuda en ännu sorgligare anblick än gatorna i Quartier Rivoli. De vackra offentliga byggpaderna längsefter kajerna ryka ånnu, under det Rue de Bac och större delen af Quartier S:t Germain äro blott en askhög. Lik ligga dussintals längs flodstranden, der de tillafventyra komma att begratvas, och en mängd lik ligga äfven på platsen framför Ecole Milnaire bland kanoner och caissons samt bagagevagnar. Medlemmarne af kommunen ha hållit ötverläggningar om hvilketdera som vore att föredraga — att bränna eller spränga Paris i luften. De voro barmhertiga nog att välja det förra, men minor ha blifvit upptäckta ledande från Hötel de Ville till Louvren, hvilket tycks antyda att kommunen tänkt på att afsluta sin regering med en explosion så snart deras starka residens blefve ohållbart. Bland deras papper har man äfvenledes upptäckt planer för utlaggande af ledningstrådar i de stora afloppsrören, hvilka från galvaniska batterier skulle löpa ut till olika depöter för sprängämnen, och hvarigenom hela den Stora staden skulle i samma ögonblick kunnat sprängas. Personer ha länge sagt att det i sjelfva häen legat en förkaänning af någon fruktansvärd fara, men det återstod för kommunens medlemmar att visa oss huru vidsträckt och diabolisk den förstörelseplan var som de haft förmåga att uppfinna, men lyckligtvis ej att sätta i verksällighet. Det är svårt att tänka sig det närvarande tillståndet i Paris, men det är ännu svårare att beskrifva det. Vi smyga varsamt fram åt gatorna, ständigt fruktande antingen att bli arresterade såsom tillhörande kommunen, pressade till tjenstgöring i en chaine, eller träffade af någon granatskräfva, samt