— nm N-sll H A A— A4A4ä — — en fånge ett försök att komma undan; man rusar då Men Uv HaStar Skyggå DilcKar åt alla häll, blickar som lysa af hat och och bestörtning — den hade Jag ej väntat att få se. Och jag stötte likväl på densamma ötverallt, bland Auteuils ruiner, på den afbrända tomten i Avenue Rapp, hvarest patronfabriken hade stått, både på den högra och den venstra sidan af floden, i Champs Elys6es, ja till och med i Faubourg S:t Honores något ensliga gator och på Boulevarderna. Förutom pojkarne fanns det en hop af de uslaste fullväxta mansoch qvinnspersoner, hvilka vandrade med slöa ansigten och böjda hufvuden, utan att de, såvidt det syntes, sjelfva visste hvart de gingo. Portvaktarne och tjensttolket höllo skarp uppsigt öfver dessa vagabonder, isynnerhet då de sågo någon betrakta de igenmurade källaregluggarne med en mine som antydde sviken förväntan. Stundom arresterade man en och annan af degsa kringstrykare; hos pojkarno fann man då små flaskor med petroleum, hos fruntimmerna små kulor eller blåsor, ungefar så stora som öronringar, hvilka likaledes voro fyllde med brännbara ämnen. Jag behöfver väl icke säga hvad man gjorde med dem som gripits. Vid fästningsverken stötte jag på typer af samma slag, väl icke i så stort antal, men med ett ännu mera olycksbådande utseende. Jag hade stämt möte med några vänner vid porten Poiat du Jour, och då min kusk vägrade att köra genom Auteull måste jag begifva mig ut till en af de portar, som vetta ut åt Boulognerskogen, och till fots begifva mig till den bestämda mötesplatsen öfver det dammhöljda fältet, som är upplöjdt af kanonkulor och genomskuret af lopgrafvar och andra beläagringsverk. Ett af dessa spoken kom här fram till mig och, efter att hafva irågat om jag begat mig till Versailles, sade han till mig: Tag eder i akt här, herre; ni kan annars lätt falla! Jag giek verkligen här på en torr stenbemängd jord, som nyligen blifvit kastad öfver en löpgraf. Det ligger menniskor begrafna här, tillfogade han efter ett litet uppehåll. I samma ögonblick snafvade jag; det var öfver en hand som skjöt upp ur jorden. I de centrala delarne af Paris tränga dessa vagabonder sig in emellan eldsläckningsmanskapet och nationalgardisterna med den trefärgade armbindeln. Bodegarne kasta misstänksamma blickar på dem alla; ty några bland brandfolket hafva blifvit gripna under det de sprutade petroleum i elden och atskilliga bland de nationalgardister, som nu paradera med tre färger, hatva en i ögonen fallande likhet med dem som för några dagar sedan kämpade under den röda fanan. När striden är slut skall undersökningeus timma slå. Vi Vorsaillesmän, såsom man kallar oss, bli för öfrigt icke mottagna at bourgeoisien såsom befriare, utan man bemöter oss med tystnad. ÅIIvilken förskräcklig olycka! sade jag till en handlande, hvilken satt utanför sin stängda bod, i det jag visade på de mörka rökpelare, som öfverallt stego upp ur eldhafvet. Ja. hvad skall man väl säga, det der måste ju komma?, svarade han mig i en orakelmessig ton i det han höjde på skuldrorna. Längs de stora gatorna, der man kunnat få bort barrikaderna, kommo ofta transporter af fångar mellan en dubbel rad af soldater. De se beständigt ut på alldeles samma sätt. De utgöras af män med rödrandiga benkläder och kepis — då de kunnat behålla sina kopis —, af fruntimmer, af hvilka några nästan äro väl klädda, af soldater, som äro vida starkare representerade, än man skulle tro, vare sig nu att det är verkliga soldater eller endast personer, hvilka iklädt sig armeens uniform, och slutligen af en stor massa brandkarlar. Då och då gör etter honom och griper henom vanligen, fastän innevånarne, hvilka göra på en intrycket af att vara slöa, icke förhasta sig med att lemna sitt bistånd. Jag gick bort och såg om mitt bus: En granat hade exploderat midt i min sängkammare, och kaminen. golfret, panelningen 0o. 8. v. hade naturligtvis sprungit sönder i många bitar; en annan granat hade fallit ned på mitt tak, och en tredje hade bortryckt ett stycke af min altan. Jag vill alls icke tala om de hål, som småkulorna gjort i murarne. Jag hade lyckligtvis flyttat mina möbler derifrån. De stängda dörrarne hade sprängts med yxhugg, de få flaskor vin, som funnits förva ade i min källare, hade blifvit tömda, och mina böcker och papper hade blifvit nedsmutsade, men icke stulna. En del af Thiers konstsamling, som förts till Tuilerierna, har uppbränts, och en del har sålts till marcbandiser. Några af hans vänner ha haft tillfälle att köpa tillbaka en del dyrbara statyetter och öfverlemnat dem åt honom. D. 27 Haj. Det är nu alldeles såkert, att alla samlingarne i Louvren äro i godt behåll. Man har mest varit bekymrad för den milensiska Venus. Under det preussarne belägrade Paris, blef den lagd i en lår och nedburen i en af polisprefekturens källrar; men polisprefekturen blet stucken i brand och är nu endast en grushög; Venus ligger alltså begrafven under dess ruiner. Källrarne äro dock djupa och uppförda af mycket fast murverk, och flera konstnärer, hvilka på regeringens uppmaning tagit stället i ögonsigte, ha efter de anställda undersökningarne kommit till det resultat, att vi kunna hysa hopp om att bli förskonade från denna förlust, som skulle vara oersättlig. Fångar anlända oupphörligen hit. I går var det en bataljon fruntimmer, och i deras spets gick öfverstinnan, som var insvept i en gallonerad fältkappa. Andra transporter töljde derpå, och Lachaud, den berömde advokaten, hvars specialitet det är att vara defensor för mördare, utbrast vid deras åsyn: Jag känner dem tyvärr allesamman! Fångarnes hela antal uppgår nu till 27,000; af dessa äro 21.000 i Versailles, de öfriga har man bortfört annorstädes. Amiral Pothuau sysselsätter sig med att organisera Nya Caledonien för mottagande af de dömda. Hela antalet skall säkerligen stiga till 30,000, hvartill komma de döda och sårade. Det blir ej ett litet tillägg, eftersom äfven Paris gator äro beströdda med lik; de fallnas antal är så stort, att marskalk Mac Mahon skrifvit til Thiers, att det ej finnes tillräckligt med dödgräfvare i Paris. D. 29:de. Industripalatset har sluppit lyckligt ifrån det bombardement, som iasurgenterna hade öppnat mot detsamma från batterier på Tuileriernas terrass. Här bevarades de taflor och bildhuggeriarbeten, som staten köpt på utställningarne. Det kejserliga biblioteket i Louvren kar blifvit så fullständigt förstördt, att icke en enda bok, icke ett enda manuskript, ej ett kopparstick finnes qvar. Gobelinsväfveriet förtärdes af petroleum; tapeterna och väfstolarne ha brunnit upp, och medan brandkarlarne sprutade på byggnaden, afskuro insurgenterna vattnet och förhindrade dem derigenom från att släcka branden. Af Gobelinsfabriken finnes ingenting annat qvar än en tapetstump om 30 centimeter: (Denna i sitt slag allena stående fabrik var äfven ett slags museum, i det att der förvarades en samling tapeter i kronologisk ordning från fabrikens första uppkomst). En korresp. till ÅPall Mall Gazette skrifver frän Paris d. 27 Maj: Det skulle vara svårt att öfverdrifva da man söker skildra den förbittring som väckts af kommunens sista dåd. Soldater och civila begära lika ifrigt, att ett sådant exempel skall statueras på Parisförstörare. att det skall komma aft otå Innicta de I Ke