Drapet inom hospitalet. Vår redogörelse för den sorgliga tilldragelse, som d. 20 Maj timade inom härvar. anstalt för sinnessjukes vård, har framkallat en uppsats i H.-T. från hospitalsläkaren d:r Montens sida, hvilket gör det nödvändigt för oss att än en gång återkomma till denna sak. D:r Montän, som först och frä anser gerningen böra betraktas såsom olyckshändelse och icke såsom mord, anmärker att -G.-P:us oriktiga detaljuppgifter vittna bl. a. om fullständig obekantskap med sinnessjukes förbållande till och sätt att bemöta hvarandra— en beskyllning som motiveras genom en hänvisning till vår uppgift att ordvexling skulle föregått slagsmålet. I motsats härtill upplyser hr M. att aldrig sinnessjuke utan endast förnuftige kunna komma i ett så beskaffadt, handgemäng föranledande ordutbyte. Vi drista oss tydligtvis icke att helt och hållet motsäga en officiel psykiaters åsigter om vidden af imputationen och om den beständiga, totala frånvaron af allt förnuftets bruk hos en menniska. De frågor härom han i sitt lilla genmäle behagat resa höra till de mest svärlösta. Men nog förefaller det oss som om hr M. gått till en ytterlighet, visserligen motsatt den hvilken han tadlar hos vår referent, men utgörande ändock en ytterlighet, när han vill hafva de handlande personerna betraktade såsom naturkrafter och deras gerningar såsom olyckshändelser. Hvarje handling, som af -hastigt mod hos gerningsmannen beröfvar en medmenniska lifvet, kan anses vara företagen i en affekt, som mer eller mindre närmar sig vansinnet; men icke försvinner väl fördenskull tillråkneligheten hos den brottslige? Vi ha vidare föreställt oss att grader funnes inom vansinnet, och att äfven den mest vansinnige, den ursinnige, kunde ega sina ljusa mellanstunder, sina e. k. lucida intervalla, i hvilken händelse ju äfven han mycket väl kan ega den förmåga till ordvexling, som d:r M. tyckes anse såsom ett den beständigt förnuftige, uteslutande tillkommande kännemärke. Med hänseende till ett par af hr M. anmärkta faktiska origtikheter i vår redogörelse torde det vara tillräckligt att nämna, att vår ref. sökt upplysningar om tilldragelsen hos den bästa källa, som fanns att tillgå. nemligen hos hospitalsläkaren, d:r Monten sjelf. Hr M. vagrade dock att lemna några upplysningar, förklarande det han icke önskade att saken skulle bli omnämnd i tidningarne. Det är derför med någon förundran som vi finna hr M. förebrå oss för fel, hvilkas athjelpande kunnat bero på honom. I en sak sådan som denna, då dunkla rykten cirkulera om en hemsk tilldragelse inom en offentlig institution, torde det ligga i intresset hos institutionens tjenstemän sjeltve att händelsen snart och i riktig form kommer till allmänhetens kännedom. Vi behöfva väl knappt tillägga att härå och ej på något annat syftade slutorden i vår notis.