till mun om, hur och nar det skulle bl! nagot af. Högtidsklädda skaror vandrade af och an kring den lilla enkla men högtidliga kyrkan och vagnar med kyrkfolk från kringliggande byar och gårdar kommo oupphörligt inrullande på gatorna. Det var med ett ord en ovanlig rörelse såväl inom som utomhus. Och dagen egde verkligen en betydelse för stad och land. Der skulle nemligen firas en minnesfest öfver en man, hvars stoft redan ett sekel hvilat i dess mull, en man som ensamt verkat mera för sitt fädernesland än många tillsammans och hvars minne är alltför stort att förblekna, utan måste bibehållas i den aktning och vördnad, hvarpå det egt så sanna och rättmätiga anspråk. Från denna, nu obetydliga fläck på svenska jorden, som kallas Alingsås, utgick en gång en massa af från andra länder lånade kunskaper, tjenliga att i industrielt hänseende lyfta landets välstånd, och man kan med skäl kalla denna stad den svenska näringsflitens vagga. Och för detta hade man ej att tacka en regerings eller flera generationers samfälda bemödanden, utan en enda man, en jernvilja, de svenska slöjdernas fader, Jonas Alströmer. Man spårar en verklig gudomlig lednirg i denne mans märkliga lefnadslopp, åt hvilket hans medborgerliga dygd helgade alla hans krafter och mödor. Se här hvad som om honom berättas: 1685 föddes i Alingsås Jonas Alström, som genom en brinnande fosterlandskärlek skulle lyfta sitt fädernesland till en höjd, sådan den troligen aldrig mer skall ernå. Med en outtröttlig energi och en aldrig försvagad själskraft arbetade han rastlöst på utförandet at sina fosterländska idcter. Hans hufvudmål var att skänka en ren och inhemsk prägel åt den svenska industrien på samma gång som utt inom sitt land införa alla de yppersta inrättningar han under sin mångåriga verksamhet utom Sverige pröfvat och erkänt. Men dertill egde han hvarken guld eller makt — nej, han stod ensam i ett främmande land med inga andra utvägar, än frukten af en tvåårig egen handel, en i 5 år förvärfvad insigt i köpmannayrket och sin arbetsförmåga. Efter några ärs vistande i England hade han samlat en liten förmögenhet, hvilken han anvärde att genom resor i Frankrike, Tyskland och Holland förvärfva sig de kunskaper och den erfarenhet, som fordrades för att utföra sina vidt omfattande planer. År 1715 återvände han till Sverige medförande en mängd engelska får, ehuru utförseln deraf var strängt förbjuden, för att försöka huruvida dessa skulle kunna trifvas här och sålunda bereda råämnet till en mängd yllemanufakturier. Åtta år senare upprättade Ålström i Alingsås en manufakturfabrik för omkring 20 fabriksarbetare och försedd med en mängd med lifsfara anskaffade våfstolar. Suart inrättade han fabriker för tillverkning af bomullsstrumpor och sidenband, samt erhöll 1726 ett understöd af allmanna medel för bedrifvandet af dessa manufakturer. Som högst betydliga summor årligen utgingo för anskaffande af rudimaterierna dertill, förskaffade sig Alström tillstånd att på kungsgården Höjentorp, som han fick arrendera, anlägga det första schäferi i Sverige. Är 1729 afsände han äfven en skicklig botanist, Jonas Kruse, till utlandet som vid sin återkomst till Sverige visade att färggräs och en mängd manufakturväxter ganska väl kunde uthärda värt klimat och sålunda voro af ett synnerligt gagn såväl vid färgerier som klädesfabriker. Men Alströms själ var för stor att inskränka sig endast till denna verksamhet. 1726 odlade han tobak och intörskref det första potatisförrådet till Sverige, en växt, som visat sig välsignelsebringande synnerligen under misstäxtår, då den ofta fått tjena de fattigare klasserna i stället för bröd. Sockerfabrikationen i Sverige har äfven honom att tacka för sin uppkomst, derigenom att han öfvertalade kommersrädet Sahlgren att i Göteborg anlägga det första sockerbruket. Genom Alströms oförtrutna bemodanden inrättades äfven ett svenskt handelskompani på Levanten jemte ett Ostindiskt. År 1735 införde an ätven förbättrade metoder för jernsmide och finare stålarbeten, kattunstryckerier och engelska garsverier, samt upptäckte slutligen under en resa nära Helsingborg en stenkolsgrutva, hvarvid sedan många tusen arbetare fått sitt lifsuppehälle, utom den besparing stenkolens införande verkat på våra skogstillgångar. Att uppräkna alla Alströms verksamma bemödanden för industrien skulle taga utrymmet för mycket i anspråk och de äro för väl kända i vårt land att behöfva upprepas. Vare nog att nämna, att då han flyttade till Alingsås hade den lilla staden knappt 300 innevånare, vid hans död 6 gånger så mycket och dess vidd hade ökat sig med 3:delar — den vackraste minnesvård, som åt Alström kunde uppresas. Redan 1745 funnos endast i Alingsås 45 yllevatstolar, men i hela landet voro 40,000 personer sysselsatta med vätverier, hvilket antal samma år han dog ökats med 4000. Så välsignelserik kan en enda mans verksamhet vara, då försynen gifvit honom en fast vilja att verka för ett godt ändamål. År 1748 utnämndes Alström till Nordstjerneriddare, adlades 1751, då han antog namnet Alströmer, hedrades tvenne gånger med Vetenskapsakademiens minnespenning, samt erhöll sin byst i brons uppställd på Stockholms börs, en ära, som dittills icke vederfarits någon svensk man. Svenska akademien präglade 1824 sin medalj till hans minne. Åtsidan föreställer hans bröstbild med omskrifna namn och titel. På frånsidan sess Mercurius, med caduceen i den ena och en oljeqvist i den andra handen, och vid sidan en vädur, sådan deni antiken är föreställd säsom hedarnes Gud och beskyddare af fårskötseln. Omskriften Hic Labor, Hinc Laudem, vill säga: Derpå sin möda, deraf sin ära. I Exergen läses: Industr. Fabr. Per. Rath. Instaur: Slöjdernas och konstflitens befordrare i fäderneslandet. Alströmer afsomnade i Alingsås år 1761, 77 år gammal. Sådan var den man, hvars minne sistl. piogstdag skulle firas i Alingsås af Götiska Förbundet, som för detta ändamål rest en minnessten vid hans grift. Det ringde samman till högmessan och den lilla stadskyrkan var öfverfylld af folk.