Göteborgsposten – 2 juni 1871, sida 3

En bland bestämmelserna i dessa herrars förslag var den att lagen skulle erhålla retroaktiv verkan, så att ej allenast hädanefter hvarje ny emission af premielån för annan räkning än de tyska förbundsstaternas skulle vara förbuden, utan ock efter tre månaders förlopp från lagens antagande all offentlig försäljning, kursnotering eller annonsering af redan förut existerande premielån, hvilka icke af förbundsstat emitterats, skulle vara med strängt penningstraff belagd. Mot den fara, som häraf uppstod för en vinstgifvande gren inom börsaffärerna, höjde sig naturligtvis en väldig opposition och från åtskilliga handelskammare inkommo petitioner om förslagets förkastande. Riksdagen åtnöjde sig ock då med att anhålla, det Förbundsrådet måtte utarbeta samt för den nu samlade hela rikets rehresentantförsamling framlägga ett nytt förslag till ordnande af denna angelägenhet. Det var denna regeringens proposition, som nu med 133 röster mot 119 antogs. Hufvudpunkten i regeringens af representantförsamlingen antagna förslag innefattas i de orden att ett premielän blott får utfärdas på grund af en rikslag och för en förbundsstats eller hela rikets räkning. Man finner således att den egentliga olikheton med det under sistförflutna riksdagssessionen inbragta projektet ligger deri att de rotroaktiva bestämmelserna nu blifvit undanröjda. Minoritetens motförslag gick ut på att emissionen af premielån hädanefter som hittills skulle vara hvar och en medgifven, men att alla amorteringsplaner skulle upprättas efter vissa normativbestämmelser. Lånen måste, för att kunna erhålla koncession, gifra obligationsinnehafvaren en ränta af minst 3 45; vidare borde den till premier använda summan ej utgöra mer än en fjerdedel af den till räntor utgående fonden — i följd hvaraf en låntagare, som ville begagna sig af högre premiers lockelser, också nödgades i samma proportion höja den fasta räntefoten — och slutligen finge ej någon vinst öfverstiga det tusenfaldiga beloppet af hvarje premieobligations nominalvärde. Det förefaller oss som om dessa stadganden skulle varit tillräckliga för att aflägsna de berättigade förebråelserna mot denna art af kreditpapper, och så mycket underligare förekommer animositeten mot premielånen som allmänt inom Tyskland statslötterierna och på sina ställen äfven beskattningen af spelbanker ännu utgöra gouterade källor för statsinkomsterna. Det kraftigaste skälet emot premielånen skulle väl hemtas ur sedlighetens synpunkt, ty onekligt är att äfven spekulationen i dessa obligationer kan urarta till ett välstånd och arbetshåg förstörande spel. Men i sådant fall är det så mycket oriktigare af staten att vilja för sig patentera hvad den stämplar såsom mindre moraliskt. Den första effekten af lagen har varit att kursen på alla premielån stigit betydligt; — något som är helt naturligt, ty området inom hvilket allmänhetens älsklingsspekulation hädanefter kan röra sig inskränkes genom densamma mycket. Såsom ett egendomligt motstycke till hvad vi nu anfört fråu Tyskland kan nämnas, att just i dagarne väcktes inom nationalförsamlingen i Versailles det förslag att Frankrikes 5 milliardslån skulle upptagas i verklig lotteriform, i det ingen ränta skulle erläggas på de i stycken på 100 fr. utgående obligationerna, men deremot premier utlottas vexlande i summor från 200 till 200,000 fr. Att sistnämnda projekt icke kommer att upphöjas till lag, kan man taga för gifvet. Men om den närmare formen för den franska finansoperationen känner man ännu icke annat än att Pouyer-Quertiers afvaktningspolitik synes röna framgång i det ej mindre än 7 eller 8 täflande konsortier skola anknutit underhandlingar med Versaillerregeringen om lånets öfvertagande. En grupp bildas af de engelsktamerikanska bankirhus. som förut blifvit betrodda med genomförandet af Förenta Staternas konversionsplan: husen Clews, Habicht C:i. Mac Culloch, Jay Cooke m. fl. För en annan grupp, bestående af ansedda bankirhus i London, står huset Morgan, med hvilket Gambetta afslöt sitt 6 2 krigslån, i spetsen: Ett tredje konsortium utgöres af londonerhuset Rothschild i förening med Discontoanstalten i Berlin samt Creditanstalten i Wien. Den kombination, hvars underhandlingar man anser längst bafva framskridit är emellertid en, hvilken bildas af husen Sulzbach, Reinach m. fl. i Frankfurt samt firman Errera-Oppenheim. I reserv håller sig ett mäktigt syndikat af holländska bankirer. Troligast är dock att en fusion mellan ett par eller flere af de nu konkurreraude grupperna slutligen ingås. i I denna alltjemt såsom nära förstående betraktade operation finner Englands bank fortfarande anledning till att icke sänka sin diskontosats till den punkt, hvarå annars förhållandena visa hän eller till 2 4. Aldrig har nemligen metallförrådet i Englands bank varit så stort som nu. Det uppgick sistl. Thorsdag till 24,547,709 och öfversteg således med 50,000 den summa, hvartill detsamma uppgått, då det förut nått sin högsta punkt, nemligen i Sept. 1867. Samtidigt har den utelöpande sedelstocken minskats med 361,675 och sedelreserven ökats med 833,265 Å. Kursförhållandena mellan Amerika och England tyda ock på att utförseln af specier från förstnämnda land till sistnämnda icke så snart kommer att upphöra. Utaf officiella uppgifter finner man att från Newyork exporterades under qvartalet 1 Jan.—31 Mars d. 4. guld till värde af 234 mill. doll. emot 8 mill, doll. år 1870, och större delen af detta belopp har utan tvifvel gått till England. Under April månad har totalinförseln af Sbullion and specie till sistnämnda land utgjort nära 23 mill Å, hvaraf guld och silfver i nästan lika belopp med någon öfvervigt på den förstnämnda metallens sida. Det är med en viss förvåning man erfar, att vid detta öfverflöd på mynt och vid räntefotens jemförelsevis ändock låga ståndpunkt Consols icke hunnit någon högre kurs än 934 6. Förlidet år vid denna tid då bankens metalliska valuta och totala or Ä11 Dee