Göteborgsposten – 1 juni 1871, sida 2

strömmen. Råken spridde sig långsamt men säkert, och någon yttrade att äfven Pantheon råkat i brand, Vi sågo ett eldsken lysa genom taket, och straxt derefter sköt en ofantlig eldpelare rakt mot himlahvalfvet och belyste en byggnad söm genast igenKändes för att Fara Tuileriernag, Å Ett anskri af. fasa höjdes ar dem gom samlais Pp hustaket vid upptäckten af den förfärliga sanningen, och våra blickar voro liksom fjättrade vid de lågor som slickade den stora byggnaueus murar, då och då höjande sig i väldiga klufna tungor, atföljda af täta hvita rökmoln. Ehuru på längt afstand från de brinnande husen kunde vi höra ljudet af ramlande stenar och knakande bjelkar der vi suto på vårt tak i en så klar belysning, att kulor slutligen började hvina helt nära oss, sannolikt från liniesoldaterna i operahuset, hvilka togo oss för medlemmar af kommunen som pjöto at sin afskyvärda triumf. Granater foro förbi oss och slogo ner på de närliggande gatorna, så att vi började fiuna vår belägenhet farlig. Vid denna tid var den stora paviljomgen förvandlad till ett slags eldskelett med svarta krokiga bjelkar till retben och krönt af ett fyrkantigt galleri. Jag fortfor att stirra på detta skådespel, i det jag knappt vågade tro mina egna ögon, då plöt ligt paviljongen med ett brak sjönk tillsammans och en pelare at gnistor höjde sig mot himlen. Alltjemt spred sig elden med en hejulöshet som utvisade att den underlattades at stora qvantiteter petroleum och vi måste taga för gifvet att slutligen den stora konstsamlingen i Louvren skulle gå förlorad. Lyckligtvis äro tatlorna af den italienska skoians stora mästare gömda; men hvem skall ersätta de antika statyerna — Venus af Milo och Polyhymnia — hvilkas öde det blir att förstöras tillfölje af den diaboliska elakheten hos de galningar hvilka så länge varit en fasa för oss? En lång sträcka af lägor utvisade att en stor del a Quartier S:t Germain skulle ödeläggas, under det ett eldsken i Palais Royal och ett annat i Luxembourg väckte den föreställningen att verkligen hela Paris skulle förstöras och att vårt eget qvarter i bvilket ögonblick som helst skulle bli sprängdt eller petroleum nedlagdt i de afloppsrör som löpa under de förnämsta gatorna. Dyster i hågen gick jag till hvila för att snart nog väckas at häftiga knallar, hvilka jag först antog vara dånet af den väntade explosionen, men som jag sedermera, då de ständigt upprepades, ansåg komma från ett batteri som sköt neråt Rue de la Paix mot barrikaden på Rue Castiglione. Jag lyssnade en stund, och plötsligt blet ailt åter tyst och stilla. Jag steg upp och gick ut på gatan. Huru olika visade sig ej allt nu mot gårdagen; gatorna voro besatta af limetrupper, och tungt artilleri sördes fram till Place Vendome. Husmödrarne som hållit sig i källrarne och andra gömställen under de sista dagarne stouo nu glädtigt samtalande i gathörnen och i portarne; nästan hvarje hus hade en tretärgad flagga; lugn och belåtenhet tycktes afspegla sig i allas ansigten och utvisa att vi slutligen vaknat upp från vår mara och blifvit befriade från de sista veckornas skräckvälde. Jag måste bekanna att jag aldrig blitvit så glad öfver den oväntade anblicken, af en sådan mangd röda byxor och grå rockar, ty vi ha alla under, en lång tid hyst hemliga farhågor att en mängd oskyldiga menniskor skulle komma att massakreras, säsom en följd af Versaillertruppernas helt naturliga förbittring. Men det är ett faktum att liniesoldaterna uppföra sig som lam mot personer i civila kläder, under det de på samma gång visa en oförsonlig hårdhet mot rebellerna. Dessa ha också upptört sig som sådana demener, att denna kausla tycks helt naturlig. Ixemplen på deras skurkaktighet äro talrika. En herre, hvars ord äro höjda ötver allt tvifvel, berättade mig att han från ett fönster åsett stormningen af barrikaden på Boulevard Malesherbes, uch att han med egna ögon såg rebellerna lyita upp kolfvarne af sina musköter till tecken att de ville gitva sig, till tölje hvaraf liniesoldaterna närmade sig intill barrikaden. De hade ej förr hunnit vära deusamma, än rebellerna plötsligt vände om sina musköter och gåtvo eld med den påföljd au omkring femtio soldater stupade. Denna morgon under det jag vandrade framåt Rue des Petits Champsåg jag eu soldat falla för en kula från en osynlig hand. En officer som passeraue förbi sade mig att många under dessa dagar törlorat litvet på detta sätt. Han berättade äfven att vid Batignolles-barrikaden kvm i går en gumma fram till den kommenderande o ficeren för att göra en fråga, men att innan han huunit svara hade hon dragit fram en revolver och skjutit honom genom hufvudet. Soldaterna blef, o så ursinniga att de, förgätande hennes kön, alldeles öfversällaue henne med bajonettstötar. Bland de tjugo personer som denna morgon i höruet af Rue Royale blefvo aträttade voro två qvinnor. Jag såg sjelf i dag kl. 8 på morgonen fyra män gripas nära intill Magasins du Louvre. De blefvo 1ramskuffade tills de uppnådde Palais Royal-porten; der band man midtrör det brinnande huset deras händer och de tvingades att falla på knä. En qvinna rusade med ett anskri fram ur hopen, hängde sig fast vid den ene at dem och förklarade sig vara bans syster. Hon rycktes häftigt bort ifrån honom och fördes tillbaka till bopen, under det tolf stycken soldater framträdde och kalblodigt sköto ner de fyra fångarne; en matta breddes ötver deras lik, och hvarochen gick till sina göromål som om iugenting ovanligt bändt.