Göteborgsposten – 1 juni 1871, sida 1

— älskare var sjelfva hedern och trofastheten. Det var hennes skyldighet att försöka älska honom; att gifta sig med honom skulle vara en god och sjolfförsakando handling. Och hvad kunde hon väl förlora derigenom? Den lycka hon sjelf velat välja hade gått henne ur händerna. Allt hvad hon hädanefter kunde hoppas på var den tillfredsställelse som uppkommer af att bereda andras lycka. Hon hade blott att välja mellan två on la saker: att ej gifta eig alls eller att gifta sig med Fielerick Coventry. Så till vida var hon medveten om sina egna känslor och skulle måhända kunnat uttrycka dem i ord. Men för öfrigt var det den af naturen nedlagda inc tinkten hos qvinnan som afhöll henne från att fatta det beslutet att aldrig gifta sig, och som negativt verkade till Coventrys förmän. Således, efter att ha sagt nej ett dussin gånger, sade hon slutligen en gång ja i ett ögonblick af svaghet, och sedan gret hon och ville taga tillbaka sitt löfte; men de voro två mot en och hade rätten på sin sida, tyckte hon. De fingo det löftet af henne att hon en dag skulle gifta sig med honom. Coventry uppsnappade åtskilliga breå, men han tog sig till vara för att läsa dem vid de tillfällen då han hade Graces sorgliga ansigte i sigte. De första af dessa bref gåfvo honom en grym tillfzedsställelse. De voro skrifna från en aflägsen stad i Förenta Staterna och allt utvisade att brefskrifvazen ännu hade ett eller två år att resa på, innan hen i triumf kunde återvända hem och gifta sig med sin Grace. I alla dessa bref ombade hon att skicka sina evar på Newyork. (Forts.)