Göteborgsposten – 26 maj 1871, sida 2

jag är en n elev af den gode doktorn, och såsom sådan sätter jag mig i ert ställe och säger för mig sjolf:Om min Grace hade lofvat mig att skrifva om en månad och elfva veckor förflutit utan att jag hört ett ord ifrån henne, hurudana skulle mina känslor väl då vara: Jag är säker på att jag skulle vara vansinning af oro, jag skulle tro att ni vore sjuk, jag skulle frukta att ni voro ååd, jag skulle föreställa mig alla möjliga rysliga saker, utom att ni vore trolös mot er stackars Henry. Det skulle jag aldrig frukta; jag dömer er efter mig sjelt. Skynda, ångbåt, med detta bref till min älskade och lugna henes sinone. Skynda tillbaka med några dyrbara rader af hennes kära hand, och med dem vid mitt hjerta skall ingenting skrämma mig. Gud välsigne er, stjerna vid hvilken alla mina förhoppniogar äro fästade! Hvilka dåliga tolkar äro ej ord för känslorna! Då jag ser på hvad jag skrifvit och dermed jemför höjden af min kärlek till er, tycker jag att jag skrifvit såsom om jag ej älskade er mer än andra älska. Hvad jag känner är mycket, mycket mera än att det kan tolkas med ord. Måste jag säga farväl? Tillochmed på papperet tycker jag att detta ord åter slitor mig bort från himlen. Men det måste ske. Farväl, min älskade! Er i döden trogne Henry. Allt bittrare och bittraro blefvo somvetsqvalen för Coventry, allt skarpare och skarpare frätte ovartsjukans gift på hans hjerta; en storm rasade inom hans bröst, en