Göteborgsposten – 23 maj 1871, sida 3

HV sSeger. Vid det officiela tillkännagifvande för några dagar sedan att Vendomekolonnen skulle ryckas ner, såsom varande en förolämpning mot broderskapets principer, skrattade en hvar i tanke att det var ett skämt. Man kunde aldrig tro att planen skulle utföras, oaktadt man såg de ställningar som upprestes omkring kolonnens fot. Några dagar derefter erfor man att den blifvit genomsågad, och att en högtidlig fest skulle firas till åminnelse af den nya utveckling som friheten tagit. Man trodde att ordningspartiet skulle protestera, att invalidveteranerna skulle röra på sig, att massan af befolkningen skulle påyrka att en så vanvettig ids öfvergåfves. Men man glömde den dvala hvari den respektabla delen af Paris försjunkit, och att de som lätit sig förtryckas af ett tyranniskt tåtal sannolikt ej skulle uppträda till försvar för offentliga minnesmärker. Det blef slutligen klart att kolonnens dom verkligen var fälld, och Rue de la Paix var besatt af en nyfiken hop redan kl. 3 på Måndags eftermiddagen; balkongerna voro uppiyllda af damer; alla tönstren voro öfverdragna medpapper för att neutralisera verkan af skakningen; bakelse-och fruktförslljerskor armbågade sig fram bland hopen nerunder. Tre rep hade blifvit fästade omkring toppen af kolonnen under statyen samt stodo i förening med ett vindspel midtpå gatan vid inträdet till Rue Neuve des Capucines, och ett långt lager af gödsel uppfylld med sand och grenar hade blifvit utbredt tör att mildra verkan at den tunga stenmassans fall. Allmänhetens nyfikenhet var uppdrifven till sin höjd och man utbredde sig i gissningar öfver följderna af kolonnens fall, huru långt den skulle falla o. s. v. Oupphörligt växte folkhopen, då omkring kl. 4 en kordong af nationalgardister bildades, hvilka trängde folket tillbaka ända till Ruo des Augustins och lemnade ett öppet rum utefter Rue de la Paix, på hvilket åtskilliga otficerare och medlemmar at kommunen snart började utveckla sin skicklighet i ridkonsten. De redo på ett sätt som snarare påminte om en cirkus än en kavalleribarack; men deras evolutioner tjenade till att roa folket, som tåligt väntade till solnedgången, då det blef tydligt att saken skulle uppskjutas till morgonen. Hela saken var att medlemmarne af den artistiska federation, som med Courbet i spetsen beslutat denna handling af vandalism, hade spelat publiken ett litet praktiskt puts, ty deras förberedelser voro ej tullandade och arbetarne voro fortfarande verksamma bakom sina förhängen vid kolonnen, längt efter aftonens inbrott. Med vanlig parisisk godmodighet gick hvar och en lugnt hem. Om också det fanns några som voro missbelätna öfver att det utlofvade skådespelet blifvit instäldt, voro säkert de flesta inom sig glada öfver att den bronsstod som de från barndomen varit vana att betrakta med stolthet fortfarande stod qvar. Tisdagens Officiel förkunnade att ceremonien med bestämdhet skulle ega rum denna dag kl. 2 och tilloppet af åskådare blef större än förut. Rue de la Paix och platsen bakom ända till nya operan voro fullsatta af menniskor, och eliten at kommunalaristokratien var tvungen att långt före den bestämda timman armbåga sig fram genom hopen för att komma till sina platser på sjeltva torget. Anordningarne voro så dåliga att de ingafvo tvifvel om försöket skulle lyckas. Tre rep skulle rycka ner kolonnen, under det två bjelkar på hvardera sidan om densamma skulle gitva den rätt riktning i fallet. Nu har kolonnen, såsom hvarochen vet, tillfölje af någon felaktighet i konstruktionen alttid lutat litet mot Ministöre des Culles, och menniskorna flyttade sig oroligt, osäkra om den plats de borde intaga, alldenstund kolonnen, eu gäng satt i rörelse, kunde falla i en helt olika riktning mot den man väntat. Emellertid fortfor en afdelning arbetare att drifva in viggar der kolonnen blifvit afsågad, under det andra flyttade bort de ställningar och förhängen som dolt deras operationer. Kl. half 4 kommo kommunens medlemmar till häst, åtföljda af sin stab, och placerade sig framför hopen på Rue de la Paix — utgörande en kavalkad af nära 200 personer. Vid en derefter gifven signal började ett antal musikkårer på olika punkter spela en blandning af patriotiska melodier, alldeles obekymrade om ensembsen. Man gaf trumpetsignaler och alla riktade blickarne uppåt, sedan de dock först så vidt möjligt varit gjort sig förvisade om en säker reträtt genom någon vänlig dörröppning i händelse af olycka, Man såg repen sträckas. — ede, den rör sig! ÄNej, det var bara verkan af den der molntappen. Etter en sekunds orolig förbidan brast ett af repen, slående omkull åtskilliga karlar vid vindspelet. Nu började man mumla och skaka på hufvudet. Ah, jag visste att det ej skulle lyckas; de skola bli tvungna att spränga den med krut; de borde skämmas för sitt försök! EUvarföre kunna de ej låta den få stå qvar? sade en man till en annan; eden har kostat så mycket. Ja, det har den, svarade den andre; eden har kostat oss millioner menniskolif på Tysklands fält och i Rysslands snödrifvorl. Försöket hade misslyckats och folket beredde sig att gå, då den nyheten spridde sig att kommunen ej velat nöja sig med denna motgång utan hade skickat efter flera rep och apparater. Den stora gestalten blickade under tiden lugnt ner på sina förföljare, till utseendet lika säker som alltid, under det musikkårerna fortforo att spela och ryttarne galopperade på den öppna platsen. KI. var half fem innan de två nya repen anlände och fullt fem innan de blifvit tillbörligen fästade. De voro ej förenade med vindspelet som de andra utan höllos på ömse sidor om gatan af 50 sjömän hvardera. Folket skrattade åt dessa nya anordningar och kunde knappt hållas på behörigt afstånd för att ej vara utsatta för fara. Repen slaknade och spändes åter med en slutlig ansträngning, ett skri bröt ut från den församlade mängden vid den fara som kunde uppstå då den gigantiska stoden ett par sekunder vacklade och slutligen föll ner med ett förfärligt brak på den osnygga bädd som blifvit tillredd åt honom. Ett moln af smuts och damm fördunklade den fallne jätten och menniskorna blickade häpna på hvarandra liksom några elaka barn, hvilka brutit sönder något som de ej bort våga vidröra. Men ångerns ögonblick var kort, och en tjutande hop rusade på en gång in i rökmolnet för att kifvas om stenoch bronzbitar. En man i min närhet ryggade med vämjelse tillbaka yttrande: Hvilken stank kejsardömet har! Statyen hade fallit öfver gödselhögen, krossande stenläggningen derunder och låg nu med ena armen afbruten och hutvudet skildt från kroppen, under det qvinnor sparkade och spottade på den, och vildt svängande sina armar ropade: YVive la Republique! Vive la Commune!t Alla musikkårerna spelade upp marseillaisen, några personer ställde sig på det som var qvar af piedestalen och svängde röda flaggor under det de hurrade så högljudt deras lungor kunde uthärda, en sergeant som försökte hålla ett tal blef hastigt nertystad och undanträngd för att lemna plats åt den störeBergeret lui-memel, som, i all den prakt ett rödt skärp och dito fransar kunde förläna honom, svängde sin hatt och försökte göra sig hörd öfver musik, skrål och stampningar på bronsen. Medborgareå, sade han, den 26 Floreal skall vara en minnesvärd dag i vår historia. På detta sätt triumfera vi öfver militär-despotism, detta blodiga förnekande af menniskans rättigheter. Det första kejsardömet lade träldomens band om våra halsar — det började och slutade i blodsutgjutelse — ech lemnade oss i arf 2 2 —k ?