undergifron sitt öde, men detta kunde ej ske utan tillfälliga utbrott af sorg. Dessa sökte hon omsorgsfullt dölja för mrs Little. Men en dag öfverraskade den senare henne under det hon satt och gret. Hon stod och betraktade henne ett ögonblick, satte sig derefter lugnt ner vid hennes sida och fattade hennes hand. — Mitt harun, sade mrs Little, om ni förlorat en far så har ni vunnit en mor, och hvad er syster beträffar så har ju min Henry rest till samma land som hon; ändock ser ni ej mig gifva vika för sorgen. Så snart jag fått bref från honom och kan besvara det, skall jag bedja honom fråga efter Patty och skicka henne och hennes man hem om det ej går dem väl derute. Jaels tårar börjado nu flyta ännu ymnigare, ej för hennes egen sorg, utan för denna moder som så oskyldigt tröstade henne, omedveten om det hårda slag som en dag skulle drabba henne sjelf. Sålunda gick allt lyckligt under en tid; men en morgon då det var tal om Henry öfverraskades mrs Little af att so en blick af hemligt förstånd mellan hennes bror och Jael Deuce. Hon gjorde den gången ingen anmärkning deröfver, men grubblade i hemlighet öfver saken och började slutligen gifva akt på dem båda två. En dag vid middagsbordet frågade hon Raby, när hon kunde hoppas erhålla några nyheter från Heury. — Jag vet ej, svarade han och såg på Jael Dence likt en person som väntar på instruktioner, (Forts.)