XV. Försonad med sin bror och öfvortygad om att hennes son nu ej kunde träffas af do förfärliga föroningarnes försåt, återvann mrs Little snart både kropps-och själsstyrka. Hon företog sig som tidqsfördrif att undervisa Jael Dence i de ämnen som höra till en dames uppfostran. Jael kunde redan sjunga efter noter; mrs Little lärde henne att ackompagnera sig på pianot. Lärarinnan var så nitisk och eleven så uppmärksam och läraktig, att de framsteg som gjordes vero förvånande. När mr Raby var hemma, frukosterade de tillsammans alla tre och då brukade mrs Little tala om Henry i så förhoppningsfulla ordalag, att det skar hennes åhörare i hjertat, och Raby, hvilken ej lika väl som Jael kunde beherrska sina drag, såg helt sorgsen ut och dolde ansigtet bakom sin tidning. Mrs Little observerade detta en dag och gjorde Jael uppmärksam derpå. — Åh, sade Jael, bry er ej om det. Ni vet att han önskade att mr Henry skulle stanna qvar här och bli hans arfvinge. — Och så gjorde äfven jag. Men sjelfva hans namn synes för — — Han tycker om honom lika bra för det; men han vill ej erkänna det ännu. Jael började derefter tala om andra saker och lyckades på det sättet afvända det farliga ämnet, Alltid upptagen af mrs Little, började Jael finna sig