Fran Utlandet. Råttorna lemna det sjunkande skeppet Detta har åter besannats. Ett i Söndags e. m. ingånget telegram berättade neml., att den bekante skandalskrifvaren Henri de Rochefort, som under sista tiden skördat nya suldhögar på sitt cyniska blad Mot dOrdre i Paris, i hemlighet smugit ut ur den iranska bufvudstaden och blifvit gripen i Meaux, hvarifrån han förts till Versailles, der man, såsom vi hoppas, skall tillse det lagens arm i all sin stränghet faller på denne miserabla, hvars delaktighet i Frankrikes olyckor är så stor och som i så bög grad bidragit genom sin i rännstenssmutsen doppade penna till att eprida en ohygglig demoralisation. Det var emellertid gifvet, att då denne såribler ansäg det vara på tiden att rymma fältet, eå hade han och hans anhängare icke heller något att vänta af ett fortsatt motstånd mot Ordningsmakten. Också erfor man, hurusom Kommunen ej längro kunde hälla nägra sessioner, emedan medlemmarne antingen begärde afsked eller höllo sig undan, hvarför man måste lemna makten i ett välfärdsutskotts händer, hvilket inledde sin sera med kullstörtandet af Vendömekolonnen, nedrifvandet af Thiers hus och Försoningskapellet öfver Ludvig XVI och Marie Antoniette, plundringen at prins Pierre Napoleons hus i Auteuil och Jerome Napoleons praktfulla bostad i Palais Royal, plundring af kyrkornas silfverkärl, bortförandet af Henrik IV:s ryttarstaty, en massa arresteringar etc., hvilket allt vittnade om en till undergång lutande yrsel och väckte parisarnes harm samt det öfriga Europas afsky. En stiltje inträffade i Versaillertruppernas operationer emot Paris, under hvilken de fortforo med att skjuta breche i ringmuren och att genom paralleler närma sig mer och mer tili denna. Kommunisterna utfärdade en mängd segerbulletiner, hvilkas lögnaktighet var alltför tydlig, för att någon skulle kunna bedragas deraf. Kortligen, alla tecken antydde att Kommuneas sak var förtviflad och att en kraftig offensiv rörelse af Versaillerarmån skulle bli af afgörande betydelse, då man fann tiden vara inne att företaga densamma. Då spred sig i Söndags middag i Paris underrättelsen att de vigtiga punkterna Malakoffstornet, Petit Vanves och Grand Mont-ouge (ej fästet Montrouge som fallit först) måst gifva sig. Härigenom var alltid någon inträdespunkt på södra sidan öppen för angriparne. Också väntade man sig allmänt i Paris Versaillertruppernas inryckande samma dag. Detta skedde äfven, i det marinfysiljerer under general Vinoys befäl inryckte kl. 34 e. m. genom Porte de S:t Cloud vid Point du Jour, der de togo positioner innanför vallgördeln och afskuro tolegrafträdarne. Senare hissades af insurgenterna parlamentärflagg vid Autoeuilporten, vid södra ändan af Boulognerskogen och straxt norr om S:t Cloud porten. Tvenne regementen inträngde derpå genom förut nämnda port och framryckte, utan att möta något egentligt motstånd, till den här befintliga tunneln för den jernbana, hvilken går som en gördel kring Paris. Deremot rapporterar general Cissey från södra sidan, att insurgentornas batterier å vallgörden sköte ännu på eftermiddagen. Ettti går middag anländt telegram, dateradt Söndags afton, vill dock veta, att Versaillertrupperna äfven inryckt genom Porte de Montrouge. Det betecknande för ställningen är, alt Felix Pyat, hjelten i nattrock och tofflor, Paschal Grousset, utrikesministern, och andra af upprorets koryfer följt sin själafrände Rocheforts exempel och sökt att komma undan. De äro åtminstone hittills försvuana. Önskligt vore dock, att ordningsmakten sår tag i dessa herrar och låter näpsa dem, ty det ha de ärigen förtjenat. Med nyfikenhet afvakta vi vidare underrättelser för att erfara, om något ytterligare örsök till motstånd nu skall af insurgenterna Jöras, hvilket vi för vår del icke äro hugade nnnnngn:: ;