med ett upplåningssätt, och ha ingen benägenhet sör att beträda ett nytt system, ehuru talande skäl kunna för detsamma anföras. Idag skulle Andra kammaren endast haft att bestyra med en gemensam votering som rörde 1000 rdr till gratifikationer åt extraordinarie tjenstemän i riksgäldskontoret — hvilket anslag icke beviljades —; men hr Jöns Rundbäck hade af egea drift, eller på uppmaning, beslutat framkalla en diskussion, som, hvad lätteligen kunde förutses, skulle blifva pikant nog. Talmannen hade tillkännagifvit, erinrade hr Rundbäck, att riksdagen kunde afslutas som i morgon, enär samtlige ordförande i utskotten meddelat att från utskottens sida intet hinder i berörda afseende mötte. Men hr RB. kunde ej fatta huru ett dylikt meddelande kunnat lemnas af ordföranden i lagutskottet, då at de till detsamma remitterade motioner ännu några och tretio icke blifvit behandlade. I denna anmärkning låg visst icke något klander, men tal. tyckte att utskottet hade bort förklara orsaken till den omförmälda ofärdigheten. Under hr Rundbäcks föredrag begärde grefve Sparre samt hrr Ribbing, Hedin och Carln ordet. De hade alla varit ledamöter i utskottet, och det gällde således dem. Alla betygade att utskottet arbetat med mycken flit och tagit tiden så väl i akt, att sammanträden hållits alla helgfria icke-plenidagar, utom på påskafton. Utskottet hade behandlat i första rummet de dit remitterade k. propositionerna, som medtagit mycken tid. Vidaro redogjordes för utskottets öfriga verksamhet, och ingen ville vidgå att utskottet varit senfärdigt. Hr Carln bad br Rundbäck använda sitt stora inflytande vid nästa riksdag för åstadkommande af ett särskildt lagutskott för behandlingen af motionerna rörande ändringar i kommunalförfattningarne och försäkrade för sin del att han (br Carlåän) icke i utskottet hade kunnat arbeta mera än han gjort. Men hr Uhr — som för tillfället var ganska lifvad — påstod att hr Carln, hvars arbetsförmåga han kände, hade kunnat göra dubbelt arboto, och insinuerade för öfrigt att det gick underligt till ibland med motionernas föredragning, hvilket föranledde grefve Sparre upplysa att arbetsordningen alldeles icke bestämdes af ordföranden, utan af ledamöterna gemensamt. Hrr Hierta och Ehrenborg mäklade försonande och betraktade hr Rundbäcks interpellation icke såsom ett klander, utan som en önskan att blifva upplyst. Sedan hr Rundbäck antändt minan, förhöll han sig fullkomligt passiv. En orist syntes vidlåda samtlige utskottsledamöternas argumentation. De hade nemligen helt enkelt kunnat erinra, att om Kammaren hyste en så lislig önskan att få samtlige motionerna behandlade, så skulle utskottet dermed genast börja om Kammaren hade lust och tid att stanna qvar här ännu en måvad, eller så omkring. Jag är särdeles tacksam för den rättelse, som ledamoten af riksdagens Andra kammare, hr Ad. Hedin behagat meddela, och som införts i Göteborgs-Posten n:o 111, i fråga om Institieombudsmannens och justitiekanslerens inbördes ställning, hvilken af mig blifvit oriktigt uppfattad. Men jag måste dock fortfarande såsom obetänkt och besynnerligt karakterisera hr Hedins yrkande, att den befattning med pressärender, som konstitutionsutskottet velat från justitiestatsministern öfverflytta till justitiekansleren, borde uppdragas åt justitieombudsmannen. Om än icke det är af någon betydenhet, att endast hr Gumelius biträdde ur Hedins berörda yrkande, så måste väl den omständigheten tillerkänvas ej ringa vigt, att 1å prosten Ljunggren utförligt bemötte hr Hedins yrkande, så uppträdde icke hr Hedin vidare till försvar för sin mening. Just derizenom trodde jag mig finna att hr Hedin öfvertygats om det olämpliga i sitt förslag, och let kan väl svårligen bestridas, att den verksamhet som grundlagarne anvisat justitieomDdsmannen, går i en vida högre riktning än tt fungera såsom generalsiskal öfver pressrendena. Det torde icke heller böra förbises, tt då sustitieombudsmannen årligen väljes, ch således ombyte ofta kan inträffa, blir det ida svårare för denne funktionär än för justiiekansleren att med uppmärksamhet tölja pressrendena. Förebråelsen att ej hafva ens anydt grunderna för br Hedins yrkande, kan ara berättigad, men den drabbar då alla öfiga referenter af diskussionen rörande förslaet till ny trycktrihetsförordning. Jag kan öröfrigt icke erinra mig, att något kraftigt käl anfördes för det ifrågavarande yrkandet. mm mm RA — mA -— — — t ögonblicks tystnad I rar sitt lif: för hurn myn