den vändning samtalet tog. Efter ett ögonblicks tystnad framstammade han: — Jag förmodar — ni menar — men jag kan verk: ligen ej inse hvilken likhet — Han tystnade och kastade en ängslig blick mot verandan. — Ah, sado mr Carden, dessa diaboliska bedrägerier äro ej alla gjorda efter ett och samma mönster; ifall de voro det, skulle de ej kunna ha framgång i längden. Men för att komma till saken, hvad är det väl som bevisar oss att den menniskoarm som hittades i floden vid Hillsborough var en qvarlefsa efter Henry Little? — Jag vet ej. Men ingen tycks draga det i tvifrelsmål. Läget, klädet, ringen — allt synes så vil träffa in, — Det vore visserligen tillräckligt alltsammans, om det ej funnes så många skurkar i verlden. Men sådana finnas, det har jag på min bekostnad fått erfara. Gosshawk har nyss förlorat niohundra pund på sin lättrogenhet. Det skall ej förlora ytterligare femtusen pund genom samma fel, derom skall jag draga försorg. Han tystnado för ett ögonblick och fortfor derefter: — Hvad Littleska saken beträffar har det ej fallit någon in att bedrägeri kunde vara med i spelet; jag kom ej heller att tänka derpå förrän Shifty Diokska bedrägeriet blef upptäckt. Om ni nu låter föreställningen om ett dylikt bedrägeri få intrång i ert hederliga omisstänksamma sinue, skall ni vid närmare eftertanka finna att hela saken verkligen har ett mycket misstänkt utseende. En vanlig arbetare — han var ej annat den tiden — assure