Göteborg d. 23 Maj 1871. Om vi kasta en blick tillbaka på den riksdagsverksamhet, som i Lördags vann sin afslutning, är det ej med odelad beundran vi kunna dröja vid densammas förlopp och resultat. En närmare redogörelse — hvilken vi vid annat tillfälle skola söka lemna — för åtskilliga af de fattade besluten, skall visserligen ådagalägga att, såsom man kunnat vänta när nationens förtroendemän till ett antal af trehundra i månader äro församlade för att lägga råd om fäderneslandets väl, mycket godt och nyttigt framgått ur denna sammanvaro. Men å andra sidan torde det icke vara det kritiska ögat ensamt förbehället att i denna verksamhet upptäcka ej blott brister utan äfven verkliga fel. Den nu afslutade riksdagens så att säga politiska pathos, den fråga hvars afgörande innehöll premisserna för det domslut, som framtiden en gång skall fälla ölver 1871 års representantförsamling, var försvarsfrågan. Vi vilja ej neka att äfven för denna åtskilligt blifvit gjordt. Vår krigsmateriel kommer att vinna en välbehöflig förökning, artilleriet har erhållit en utveckling och förstärkning som detta vapen kan bibehålla hurudan den framtida armåe-organisationen i sin helhet än månde blitva, och slutligen har, hvad det döda försvaret beträffar, genom beslutet om Karlskronas befästande ett skyddsvärn blifvit satt för de spillror — men som sädana dyrbara — hvilka ännu finnas qvar efter hvåd som fordom var Sveriges flotta och för de kostsamma anstalter derstädes, hvilka innebära möjligheten för att under mera gynnsamma omständigheter en svensk sjömakt åter kan uppstå. Men hvad nationen i detta hänseende fordrade, det var att erhålla ordning i den forna villervallan, system i stället för den gamla sammanbangslösheten, och att sålunda tå det yttre vilkoret uppfyldt för att tryggt kunna lefva sitt inre lif. Ty den känslan Har med rätta slagit rot i de flesta sinnen, att först då kunna vi med full kraft egna oss åt arbetet på den inre odlingens fält, när vi, det gamla fosterlandsälskande folket i norden; vi som ännu idag tillåta våra skalder beprisa fosterlandskärlekens dygd såsom svenska folkets särskilta arfvedel — när vi underkasta oss uppoffriogar som något mera närma sig de mångdubbelt större, hvilka söderns förvekligade folk tåligt fördraga för att ega medvetande om att de bebo en fri och mot främmande öfvervåld tryggad jord. Lägges en sådan måttstock till grund för bedömandet af riksdagens behandling af nationens vigtisaste fråga, då blir domslutet ogynnsamt. Att Andra kammaren i teoretiskt hänseende haft den besynnerliga emaken att föredraga ett par unga militära ledamöters visserligen välmenta men omogna planer framför regeringens organiska armöförslag, frukten af fleråriga på många händer fördelade förarbeten, resultatet af en omsorgstullt pröfvande jemförelse med annorstädes antagna armesystem, en jemförelse, som likvisst tillika fästat behörigt afseende på sociala och ekonomiska fördelar samt på vårt lands egendomliga förhållanden — detta är en omständighet hvilken vi i nuv. sammanhang, då tillfälle till vidlyftigare bevisning ej gifves, icke vilja tadla. Men hvad man både kan och bör klandra, och detta utan att behöfva anföra någon utförlig motivering för sitt klander, det är den obesvärade öppenhet, hvarmed lusten att på andras skuldror öfverflytta en börda, som man ensam eger pligt att bära, här uppträdt. Man har slutligen gått i förvändt åskådningssätt ända derhän till att anse den tjenst man önskar göra sin egen ekonomiska ställning såsom en tjenst bevisad fosterlandet och man har haft nog mod att törebrå regeringen kallsionighet för försvarsfrågans snara lösning, enär hon, såsom det heter, ej gått -den roterande samhällsklassens berättigade önskningar iillräckligt till mötes. Etter vårt förmenande förlorar ej egennyttan sin karakter derför att den egennyttige skrufvar sig upp till on höjdpunkt, som eger okunnighet och likgiltighet för sakernas noggranna pröfning till Bin piedestal, samt från denna tillropar all verlden en inbjudning om att stiga fram och se huru ädel och högsint man är, Med sägnad vänder sig blicken från rikslagens behandling af försvarsfrågan till det ägörande, ett annat vigtigt ärende derstädes erhöll, nemligen jernvägsfrågan. Beslutet om stambanornas fortsättning vittnar om ett beättigadt förtroende till landets förmåga af ekonomisk utveckling, men tillika om en måtta vid bestämmande af byggnadsföretagens vidd