— miii2 — sinnighet förskräckte honom, och det värsta var att han visste att Grace Corden hörde hvarje ord. Hans goda förstånd kom honom dock slutligen till hjelp och han gaf ett svar som hufvudsakligen var riktadt till hans osedda åhörarinna. — Mr Carden, sade han, denna förklaring synes mig verkligen nog långsökt; men det säkra är att den är felaktig i ett afseende: ni tager ej mannens karakter med i räkningen. Mr Little ställde sig emellan mig och en person som jag älskar samt gjorde mig derigenom djupt olycklig; men jag vill försöka att vara rättvis mot honom. Jag tror ej att han var en bedragare af det slaget. Han var trolös i kärlek, han hade blifvit uppfostrad bland arbetare, och alla menniskor påstå att han älskade en flicka ur den lägre klassen mera än han älskade er dotter; men hvad det beträffar att han skulle ha velat bedraga er eller någon annan på femtusen pund, kan jag ej tro det. Alla menniskor säga att han i penningeangelägenhöter varit så hederlig som trots någon. — Ni dömer efter er sjelf. För öfrigt så börjar man med att bedraga qvinnor och öfvergår sedan — Huru, Grace, mitt stackars barn! — Gode Gud! har du — Grace lutade sig in genom det öppna fönstret, blek som en vålnad. — Ja, svarade hon, jag har gjort mig skyldig till den lågheten att lyssna, och jag har blifvit straffad derför. Det är blott ett lidande mer för milt krossade hjerta. Mr Coventry, ni är rättvis, ni är ädelmodig, och jag skall försöka att belöna er för dessa ord. Nej, pappe, ingen