Den 20 Maj. Med ett högt stegradt intresse, men en viss oro till och med, afbidades i dag konungens trontal. Alla väntade att något bestämdt omdöme skulle uttalas af konungen rörande dat sätt hvarpå försvarsfrågan af riksdagen blifvit behandlad. Men få anade väl att konungens yttrande skulla gå i den riktning som nu har skett. Erkännande riksdagens beredvillighet att anvisa medel till försvarets förstärkande, ogillar konungen att för värnepligtens utsträckning förbehåll blifvit uppställda, som hvarken riksdagen i sin helhet antagit eller regenten kunnat godkänna. Men då vården om rikets vältärd icke tillstäder något dröjsmål med landtförsvarets slutliga ordnande, anser sig konungen böra sammankalla en urtima riksdag för frågans behandling. Denna åtgärd är utan tvifvel högst betänklig. Af jastitietatsministerns på regeringens vägnar afgifna yttrande i Andra kammaren, då försvarsfrågan der behandlades, kunde man snarare ana, att K. M:t skulle förordna om nya val för Andra kammaren, än en urtima riksdag. Till den komma samma ledamöter, antagligen med oförändrade åsigter, uppställande samma förbehåll som nu. Framlägger K. M:t vid urtima riksdagen förslag till lindringar i det onus, som majoriteten i Andra kammaren helt och hållet ville hafva afskaffadt, så blir sannolikt denna majoritets svar: dessa lindringar äro otillräckliga; vi måste hafva större eftergifter; vi vidhålla vårt förra beslut. Det finnes ingen annan utväg än att upplösa riksdagen och förordna om nya val för Andra kammaren. Men då står ju frågan på eamma punkt — så till vida sämre, som en dyrbar tid gått förlorad. Beslutet om urtima riksdags inkallande är endast en bemedlingsåtgärd, med få chancer att medföra det önskade resultatet. Icke mindre märkliga äro de tal, som kammarens talmän höllo till konungen. Grefve Lagerbjelke karakteriserade såsom beklagligt det uppskof som skett i försvarsfrågans lösning; han framhöll, att de hinder och den oklarhet, som skilda meningars strider vålla, kunna göra vägen svår och hindersamx, men han erinrade, att -kärleken till fäderneslandet har i Svea land öfvervunnit svårare hinder och förlikt hättigare strider, och den skall äfven nu segrande bestå profvet. Måtte han blifva sannspådd. Erkebiskop Sundberg kunde ej bryta stafven öfver Andra kammarens beslut i avenska folkets litsfråga. Han talade i denna kammares namn och ställe; men han förnekade icke heller nu sin egen sjelfständighet, och de ursäktande orden till kammarens fördel uppfattades visst icke af denna såsom ett gillande af hvad den beslutat. I sm afskedshelsning till Första kammaren betonade grefve Lagerbjelke ändå skarpare försvarsfrågans utgång. Men han uttalade lika bestämdt sin öfvertygelse derom, att Första kammaren skall intaga en framstående plats bland dem som mest bidragit till den stora frågans lyckliga lösning. Det resultat som försvarsfrågan fått betraktade Andra kammarens talman i sitt afskedstal snarare såsom beklagligt än fördömligt-. Han hoppades på kommande dagar, på god vilja och oskrymtad fosterlandskärlek. Under det Första kammarens ålderspresident, frih. Sprengtporten, i sitt svar till talmannen äfven berörde den stora frågan och erinrade om att de ädlaste frukterna mogna stundom sent, så undvek Andra kammarens ålderspresident hr Hierta att om nämnde fråga orda; likvisst antydde han att det Åmåhändakunde anses påkalladt att äfven å kammarens vägnar kasta en återblick på resultaterna af dess öfverläggningar, men såväl dessa resultaters beskaffenhet som de meningsskiljaktigheter, hvilka i många af de vigtigaste frågor egt rum, göra det rädligast att derom iakttaga tystnad —, och deri hade nog hr Hierta rätt. En stor del af kammarens ledamöter, nästan alla tillhörande allmogeklassen, hade relan lemnat hutvudstaden. För dem blir unlerrättelsen om urtima riksdag en stor öfveraskning, och den första frågan som de sannolikt skola göra sig blir den, huruvida arvolet för en urtima riksdag, som naturligen icke can räcka mer än en kort tid, skall utgå till lika dclopp som en ordinarie. Måhända kommer jag att egna några ippsatser åt åtskilligt rörande den nu afsluade riksdagen, hvilket tiden ej hittills tillåtit nig behandla. 2