Göteborgsposten – 19 maj 1871, sida 2

BIL ÅDJOSTCTILA I POSLVOTRCL Vårtktt ganskåa val ansedd. Mälet remitterades till rådhusrätten. Från Utlandet. Det finnes de, eom ega en förunderlig förmåga att kunna taga verlden lätt och leka med de ödesdigraste törbållanden, såsom barnen leka med tyrverkeripjeser. En bland dessa lyckliga jordiska dödliga är vår kollega på platsen, som med en lätt, ack allttör läv bonhommie i Tisdags-ledaren ordade om den nu uppgjorda fredatraktaten mellan Frankrike och Tyskland, hvilken han fann alldeles sådan som den borde vara, ja, som han vore färdig att applådera, om det gick an. Han opponerar sig mot tanken, att Tyskland skulle etterskänkt någon del af sina fredsvilkor, såsom innebärande förutsättningen, att det i krig är fråga om misskund och medlidande. Dessa känslor vinna i allmänhet föga insteg i politiken och aldra minst, när det ej gäller att upprätta en svagare, utan att göra en stark fiende oskadlig tör så lång tid som möjligt, då man tillika hyser den föreställningen om bonom, att han aldrig skall kunna försonas, utan skall begagna första tillfället af äterställd kraft till att hämnas. Ja, när man bragt det så långt, att man måste grunda sitt lands framtidspolitik på hänsigten härtill, då kan denna af vår kollega advocerade politik ha sin förklaring. Men det är just den omständigheten, att man bragt sakerna dit hän, som är det klandervärda; och den oförsonliga förbittring, det begär efter hämnd, som måste, isynnorhet nu etter fredsslutet, gro inom hvarje fransmans bröst, är, på samma gång de utgöra ett stående hot för Europas lugn, en verkning af den tyske statsmans politik, som skaffat sig den tvetydiga äran att ha åter stadgat eröfringskriget i Europa och dermed förtrampat de omå vinster åt humanitet i politiken, som under sista seklet blifvit gjorda. Hade Bismarck icke efter Södan valt krigets fortsättande, skulle för visso ett af de mest lysande och för framtiden rikaste fredsfördrag kunnat ernås, hvilket skulle närmat i stället för tjormat de båda största europeiska folken och lagt bron till en allians emellan dem, genom hvilken Europa kunde utan bekymmer blickat mot öster och i skygd af hvilken äfven de mindre staterna i Europa kunde lefvat fredens lif och icke behöft anstränga hvarjo nerv, för att rusta sig till betryggande af sina nationaliteter, sitt oberoende, sin existens. I dess ställe lät man allt mera förvildade skaror rusa fram och öfversvämma Frankrike, utpressa, brandskatta och pina äfven dess värnlösa befolkning och slutligen framtvinga en fred med vilkor, som skola trycka tör länge, för att icke bli olidliga, och hvilka skola med hvarje dag stegra hatet till dem, som njuter af det lidande landets svårigheter. Efter dagen vid Sådan insåg äfven vår kollega detta och ansåg sig öfvertygad om, att Tyskland, som blott velat försvare sig, skulle göra fred. Vi, för vår del, voro dock af annan tanke, emedan Preusson aldrig visat sig vilja underlåta att eröfra, när det kunnat, eburu vi varmt uttalade vår önskan, för Tysklands egen frihet, att freden måtte ingås. Nu försvaras de sredsvilkor, som blefvo en följd af den fortsättning af kriget, som man ogillade; och detta fastän man tillhör den kosmopolitiska Ligue de la Paix, i enlighet med hvilken man talar på allvar om en ullmän afväpning. Det är och förblir faktiskt, att framtiden innebär för vår verldsdel allt anvat än fred, och Tyskland har, derför att Preussen vunnit makt, ingalunda fått sin ställning synnerligt mera betryggad. Så länge Preussen vill visa courtoisie mot czaren, och så länge man i Petersburg har fördel af eller lust för att stå väl med Preussen, skall det väl gå an; men en dag kunna ju förhållandena bli andra — kan väl någon förnuttig menniska tro, att icke det i Preusson uppgångna Tyskland då skall i prölaingsstunden komma att lida af den fullständiga, ja, törtärliga isolering, hvartill Bismarcks politik bragt Tyskland och hvilken nu ytterligare beseg lats genom den afslutade definitiva freden? Det skulle glädja oss, om våra farhågor icke besannades; men i alla händelser är det politiska tillstånd, som fredsslutet i Frankfurt konstaterat, ingalunda af den art, att det bör af någon allvarlig svensk organ betraktas med samma lätthet, som då Touche-å Tout i Kung Pudel uttalar sin sentens: -Etterverlden tillber endast eröfrarne. Då fredstördraget upplästes inom nationalförsamlingen i Versailles, framkallade det ock den lifligaste rörelse på grund af de preussiska vilkorens stränghet. Denna känsla är betecknande. Det var Jules Favie som efter sin återkomst från Frankturt framlade fredsfördraget intör församlingen, dervid yttrande bl. a.: Den olycksaliga inverkan af pariserupproret d. 8 Mars hade åter rubbat allt och framkallat tvifvel, om vi äfven skulle vara i stånd att sjelfva sköta våra angelägenheter och återstäl.a lagens herravälde. Det slutliga fredsslutet hade åter blitvit tvitvelaktigt. Men vi ha nu lyckats undanrödja Bismarcks