Göteborgsposten – 9 maj 1871, sida 2

Emellertid föll Graco Cerden i ett tillstånd, ömsom af feberaktig energi, ömsom af oöfvervinnelig slöhet. Hon kunde ej göra något, men det pinade henne rysligt att vara overksam. Med Bolts tillåtelse lät hon arbetarne aflägsna alla qvarlefvor af skorstenen som kunde kommas åt; det var högt vatten just då. Hon var ständigt hos arbetarne och gaf akt på dem med stirrande ögon; hennes marmorlika ansigte rörde deras hjertan och sporrade dem till ifver i sitt arbete. En dag då hon stod på bryggan och stirrade i vattnet, hörde hon en djup suck. Hon blickade upp och såg ett ansigte nästan lika blekt som hennes eget samt ännu mera spöklikt. Den som bar detta ansigte betraktade henne med en sällsam blandning af qval och medömkan. Denne spöklike åskådare af hennes lidande var sjelf en olycklig man. Det var Frederick Coventry: Hans brott hade ej bringat honom någon lycka ej heller något hopp om lycka. Vid åsynen af honom betäckte Grace Carden ansigtet med sina händer. Coventry drog sig ett par steg tillbaka. Hans brottsliga samvete tolkade hennes rörelse oriktigt. — Nn kan ni förlåta oss, sade Grace med en snyftning. Derefter vände hon med plötslig likgiltighet bort sitt hufvud och fortsatte att stirra i vattnet. Coventry älskade henne på sitt sätt och hennes stumma men vältaliga sorg rörde honom. Han gick närmare henne och sade sakta: — se ej så der i vattnet, jag kan ej uthärda det Han är ej der.