Göteborgsposten – 9 maj 1871, sida 1

en möjlighet. IIans mor! Jag skall telegrafera tlil Aberystwith. De åkte tillsammans till telegrafbyrån och afsända ett telegram. Doktorn ville ej skrämma mrs Little. Han frågade helt enkelt om hennes son besökt henne. Svaret betaltes; men fyra timmar förgingo utan att något svar kom. Då besvor Grace doktorn att följa henne till ALerystwith. Han såg allvarsam ut och sade att hon åtogo sig för mycket. Hon svarade att hon måste göra allt som kunde göras, annars skulle hon bli vansinng. — Men er far? — Han är i London. Jag skall omtala allt för honom då han återkommer. Han skall låta mig fara hvart som helst i ert sällskap. Jag måste resa, jag skall resa! Klockan fyra på eftermiddagen suto de i en kupå. De talade blott föga med hvarandra under vägen; de voro alltför uppfyllda af dystra aningar för att ha lust samtala. Men då de närmade sig mrs Littles boning, lade Grace sitt hufvud mot sin väns skuldra och sade: — Oh, doktor, jag hoppas att han älskade sin mor bättre än han älskade mig. Derefter följde en flod af tårar. Sedan do stigit ur kupån begåfvo de sig till fots till mrs Littles bostad. Värdinnan hörde från andra våningen deras ärende, öppnade ett fönster och sade dem att mrs Little lemnat henne för ett par dagar sedan och farit till en grannby för att få ombyte af luft. Grace och doktor Amboyne åkte följande morgon till denna by och fingo snart veta hvar mrs Little bodde.