Ett omständligare telegrafiskt referat angående Bismarcks tal inom riksdagen vid förhandliagen om frågan ang. Elsas och Lothringens införlilning föreligger nu. Det heter deri, att Biswarck gick tillbaka til krigets uppkomst ceÅ sökto v.sa nödvändigheten för Frankrike au betrygga sig mot nya franska angrepp på Tyskland genom Elsas och Lothringens uteslutande ur Frankrike, genom tillstångande af utsallsporten Strasbourg, hvilken nödvändighet v. Bismarck sade sig redan gentemot den aflidne konung Wilhelm af Wörtemberg hafva förklarat oundviklig). Elsashörnet vid Wissembourg skilde Sydtyskland mer än Mainlinien från Norden. Det är verkligen storartadt, att Sydtyskland itrots af den ögonskenliga faran anslutit sig till oss mot Frankrise, som ville begagna sig af detta läge. — Den ädle tursten behagade derpå uttala söljande: Redan i Augusti 1866 sordrade det franska sändebudet af mig i sin suverans namn astradandet af Mainz under hotelse af en krigsförklaring (hör!). Jag vägraue. Senare hette det, att instruktionen till denna fordran aflockats kejsar Napoleon under ett sjukdomsanfall (skratt). Vi måste ha garantier, löften äro ofta förgängliga och skulle här icke kunna vara tillräckiiga (munterhet). Det torde vara skäligt att erinra om, att Frankrike ansåg sig 1866 hotadt at Preussen, om detta skulle fortfarande få hålla garnison i Mainz, som icke var någon preussisk tästn:ng och derull låg söder om Mainfloden, som enligt Frankrikes önskan skulle utgöra gränsen mellan Nordoch Sydtyskland. Denna Frankrikes fruktan var desto mera berättigad, som Preussens segrar öfver Österrike och de andra tyska förbundsstaterna lagt grunden till den ofantliga militärstat, som nu ätven utbildats i hjertat af Europa. Napoleon fordrade icke, att Maiuz skulle afträdas till Frankrike; han skulle då icke tramställt sina anspråk hos Preussen, på hvars område fästningen icke ligger, utan hos storhertigen at Hessen-Darmstadt, som är dess suverän. Men Frankrike fordrade, att den preussiska garnisonen i Mainz skulle utrymma denna fästning, och gjorde det någon krigshotelse, så harledde den sig deraf, att Preussen icke ville efterkomma denna begäran. De sedan timade bändelserna visa bast, att Frankrike hade skäl att vara försigtig gent emot denne fiende, som med orätt, ty Mainz var icke en preussisk fästning, höll det besatt och i sia ordning hade det till uttallsport mot Frankrike, då Biemarck fann tiden vara inne att drifva till ett krig för Elsas och Lothringens uteslutning ur Frankrike. Denne statsman, som med förkärlek tyckes ha fästat sig vid en af Göthes titlar: Dichtung und Wahrheit, behagade vidare yttra angående förhandlingarne om dessa båda nyförvärivade provinser: Skapandet af en neutral stat af Elsas och Lothringen skulle för oss varit skadlig och för Frankrike nyttigt. Ingenting annat återstod, än dessa territoriers införlifning i tyska riket. Här mot stred dock befolkningens önskan, fastän den behållit mycket af sin tyska harkomsts företräden; den var på visst sätt den franska befolkningens aristokrati. Paris med dess glans var för densamma en starkare magnet, än det tyska stamlandet. Vi måste tåligt ötvervinna detta; vi äro i vår regeringsmetod völvilligare, om än kanske oskickligare än fransmännen (munterhet). Vi gifva Elsassarne och Loth ringarne ett större måttaf kommunala och individuela frioch rättigheter, än fransmännen. I gruuden kämpa de nuvarande pariserkemmunisterna. hvilka verkligen stå för en princip (!!) — jag menar icke de internationela slagskämparne, utan rörelsens förnuftiga kärnpunkt —, för det, sem den preussiska kommunalförfattningen för städerna medgifver (7). Med tyskt tålamod och välvilja skola vi snart göra den tyske landsmannen der nöjd. Missnöjda skola alltid finnas. Vi skola dock upplefva områdets pacificering (!). AA ——————— A—