Göteborgsposten – 4 maj 1871, sida 2

sreie Presse jemför det med Luthers i Wittenberg. Presten Scholl, som på sin tid fördrefs från Graz, har utfärdat ett upprop till sina landsmän om att skilja sig från Rom. Napoleon III och Ryssland. En rysk statsman, hr Davydof har i tidskriften -Ryska Arkiver oftentliggjort ett samtal som han efter Krimkrigets utbrott hade med hr Kisselef, rysk ambassadör i Paris då Napoleon III utförde sin statskupp. Sedan Krimkriget blifvit förklaradt — säger hr Davydof — träffade han hr Kisselef i Bryssel. Han uttryckte sin förvåning öfver att hr Kisselef ej lyckats uppgöra misshälligheten. Hr Kisselef svarade att han blifvit uppofirad af Petersburgerregeringen, ehuru den ensam begått felet. Genast efter revyn vid Satory och talet i Dijon, hade han förutsett kejsardömets annalkande och begärt instruktioner rörande det uppförande han i sådan händelse borde iakttaga. Svaret, hvari man sade honom att en sådan händelse ej så snart skulle inträffa och att han i rätta ögonblicket skulle erhålla instruktioner, förrådde endast animositet och obeslutsamhet. Kejsardömet blef proklameradt; de andra makterna erkände det genast; han ensam erhöll ej ett ord från sin regering och hade derföre ingen annan utväg än föregifva ett giktanfall. Icke desto mindre ernöll han några dagar derefter en inbjudan till en bal i Tuilerierna. Väl vetande att Napoleon aldrig gjorde något utan ändamål, slängde han af sig sina sammetstofflor och åkte till balen. Då kejsaren nalkades diplomatiska kåren, höll han sig på afstånd i hopp att undgå en brydsam ställning. Men kejsaren gick fram till honom, ech sedan han frågat huru det var med hans gikt, inbjöd han honom att följa sig till en fönsterfördjupning, hvarest han, efter att af hr Kisselef ha blifvit underrättad om att inga instruktioner rörande hans erkännande ännu anländt från Ryssland, talade som följer: — -Jag är kejsare genom Guds och franska folkets vilja, men äfven genom min egen. Jag är kejsare, emedan jag är mycket äregirig. Sedan jag stigit upp på tronen, måste jag taga någon regering till mönster. Min onkels regering innefattade för många felsteg, som voro följderna af hans system. Det är er kejsare, czar Nicolaus, som jag valt till min hjelte och som jag vill likna. Redan under en lång tid har jag kännt beundran och sympati för denne suverän, som nu med afsky skjuter min plebejiska hand ifrån sig då jag erbjuder honom den ej endast såsom broder utan såsom min mönsterhjelte. Jag öppnar mitt hjerta för er, på det ni må fritt meddela mina tankar och mina känslor för er kejsare. England belägrar mig med sina alliansanbud, men denna allians väcker min motvilja. Om jag afslutade den, skulle jag öfverallt se min onkels vredgade vålnad. Er kejsare ensam skulle kunna tvinga mig till denna allians. Jag erbjuder henom hederligt och uppriktigt ett hjertligt politiskt förbund; verlden skall då vara vår; England skall ej mera finnas. Men dertill behötver jag ett förbund i lif och död. Må han broderligt räcka mig sin hand, och verldens öden skola bli förändrade. Men om jag ej får Rysslands allians, skall jag med betryckt hjerta kasta mig i Englands armar, tyjag måste ha en allians. Meddela er suverän dessa mina ord. Kom till mig så fort ni erhållit ett gynsamt svar, och jag skall mottaga er med glädje. Lätom oss nu skiljas åt; vi ådraga oss allas uppmärksambet. Den engelske ambassadören försöker gissa sig till vårt samtal. Han slukar oss med sina blickar. Au revoir. Vid återkomsten hem fann hr Kisselet depescher som nyss anländt från S:t Petersburg. De innehöllo en befallning att emedelbarligen för hr Drouyn de Lhyis förklara, att kejsar Nicolaus erkände Louis Napoleon såsom Napoleon II, men ej såsom Napoleom III, och att han, till följe af sin okunnighet rörande Napoleons blifvande politik, ej kunde till honom begagna titeln min broders, men skulle tills vidare behandla honom såsom Min dyre vän. Hr Kisselef kunde ej förmå sig till att utföra denna befallning, utan skickade genast hr Balabine till S:t Petersburg för att personligen för gretve Nesselrode förklara hela vigten af Napoleons meddelande. Efter någon tid erhöll han ett svar så lydande: — Kejsaren är mycket missbelåten med ert uppförande. Han befaller er att omedelbart efter mottagandet häraf besöka hr Drouyn de Lhuys och meddela honom föregående gepesch4. Hr Kisselefs berättelser slutas i följande ordalag. — Jag begaf mig genast till franska utrikesministeriet. Mitt ansigte måtte ha förrådt mina intryck. Hr Drouyn de Lhuys sade till mig: Dåliga nyheter, hr Kisselef2Jag meddelade honom den första depeschen. Den franske utrikesministern anmärkte: Det är verkligen sorgligt. Vi kunna ej hysa något agg till er personligen, men denna nyck är så mycket mer beklaglig sem den måste vara olycksbringande för er regering. Jag skall genast begifra mig till kejsarenk. Följande händelser öppnade våra ögon, men det var för sent. Till vår skada hade alliansen med England blifvit afsluten.