Göteborgsposten – 2 maj 1871, sida 1

oaktadt all hans försigtighet gjorde eågandet dock något buller i den tysta natten. Han upphörde. Han kände sig för och fann att gallret var fästadt i trä, ej i murer; han oljade sågen och den skar in i trät lika tyst som om han skurit i smör; han gjorde två skåror liknande ett stort V och ena gallerstången lossnado vid en sida; han gjorde på samma sätt vid motsatta sidan och hela gallerstången kom ut. Cole steg nu ner för stegen och beredde sig på den största faran af alla. Han tog utur sitt omhölje det metallfodral som innehöll knallsilfret med dess lunta och hållande det så varsamt som möjligt steg han sakta uppför stegen igen. Men han blef allt mer och mer genomkyld och i detta olyckliga ögonblick erinrade han sig att under hans gossår en man blifvit dödad af blott en ringa qvantitet knallsilfver, men att ändock den stackars karlens lemmar blifvit funna på olika platser; sjelf hade han sett hufvudet, som blifvit afskildt från kroppen och slungadt otroligt långt bort. Detta hufvud tyckte han sig nu se i dimman, han började att kallsvettas och hans bänder skakade så att han knappt kunde hålla metallfodralet. Men om han skulle släppa det — Han gick hastigt ner för stegen och satte sig ner på den fuktiga marken med det infernaliska fodralet bredvid sig. Efter några ögonblick steg han upp och försökte att värma upp sina händer och fötter genom rörelse. (Forts.)