Göteborgsposten – 1 maj 1871, sida 2

alls ingen konseqvens, medför således icke heller fastenas utrymmande. Det gällde för oss att finna garantier mot de faror, som kunde uppstå deraf, att fångarne skickades hem och att den transka armen i utomordentlig grad ökades genom de under vinterns lopp utbildade manskapen. Vi ha erbjudit oss att försätta fängarne i frihet, om officerarne vilja å egna och regeringen å manskapets vägnar förbinda sig till, att de icke skola inträda i den franska armen förr, än den definitiva sreden blifvit sluten. De franska underhandlarne vägrade dock att ingå på detta förslag, dels derför att de funno det kränkande för Frankrike, dels derför att de enligt sin egen försäkran hade behof af armen. I stället för den af oss uppställda fordran föreslogo de, att de frigifna krigstångarne skulle, tills den definitiva freden slutits, hållas bakom Loire, så att det mellan denna fled och Seinen skulle vara ett bredt bälte land, som franska armen icke skulle beträda. På grund af de egendomliga förhållandena i Paris samtyckte vi till, att i Paris förblef en militärstyrka om 40,000 man för lugnets upprätthållande. En truppkoncentrering mellan Seine och Loire i Versailles är otillåtlig enligt stipulationerna; men vid oroligheternas utbrott i Paris och på grund at den franska regeringens beslut om att åter sätta sig i besittning af staden, hvilket ej är möjligt med 40,000 man, har en afvikelse från stipulationerna egt rum, öfver hvilken vi icke klagat, men hvarat klart framgår, att vi äro lösta från vår förpligtelse att utlemna fångarne och efter eget godtycke kunna fatta beslut i detta hänseende. När den franska regeringen åter är i stånd att uppfylla stipulationen om det neutrala landet mellan Seine och Loire, skola vi fortsätta fångarnes frigifvande, hvilket för öfrigt redan börjats på den bredaste basis, i det att, om elsassarne och lothringarne räknas med, mer än en tredjedel, ja, nära hältten återtått sin frihet. Alla dessa omständigheter ha tyvärr medfört utgifter som vi icke kunde förutse. Fredsunderhandlingarne i Bryssel gå icke så raskt framåt, som jag hade önskat; jag kan icke längre afvärja det intryck, alt franska regeringen hyser hopp om att hon, då hon väl åter blifvit stark, skall kunna erhalla andra vilkor än de nuvarande (hör! hör!)? Vi vilja ieke låta oss frestas härtill, vi vilja icke låta preliminärerna på något sått inskränkas. Våra finansiela uppoffringar äro betydliga. Viäro tvungna att underhålla en betydande truppstyrka, och dertill kommer, att vi måste underhålla de c:a 230.000 fångar, som vi ännu ha qvar. Vi måste låta flera trupper qvarstanna i Frankrike, än vår afsigt var vid fredspreliminärernas afslutande. Den arm, öfver hvilken regeringen 1 Versailles råder, skall utgöra en styrka af 100,000 man. Om den med denna styrka löser sin uppgift, lita vi på, att fredspreliminärerna skola bli lojalt uppfyllda. Om dess sträfvanden deremot misslyckas, kan man ännu icke bilda sig någon mening om, hvilka följder som kunna uppstå af agglomerationer i Frankrike; men vi måste i tid betrygga oss häremot. Vi måste derför framgent ha en sådan styrka tillreds, att vi kunna beherrska hvarje eventualitet. De finansiella offer som härigenom påläggas oss förökas ytterligare derigenom att vi i Mars och April ej en gång mottagit de belopp som den franska regeringen skulle utanordna till ess tör våra truppers underhåll och hvilka utgöra 36 millioner i månaden. Vi ha nu fått löfte om att alla restantier skulle bli betalta d. 25, alltså i morgon, och att det belopp som förfaller d. 1 Maj skall bli genast utanordnadt. Vi äro öfvertygade om att den franska regeringen skall betala dessa summor, ifall den är i stånd dertill (skratt), ehuru vi ha svårt att förstå huru den skulle kunna vara urståndsatt att betala denna lilla summa, då vi utgifva största delen af penningarne i sjelfva Frankrike och dertöre ej göra anspråk på att få dem i klingande mynt utan hålla till godo med produkterna af den alltid tjenstaktiga sedelpressen (skratt). Om emellertid den franska regeringen i alla fall ej skulle vara i stånd att till i morgon infria det löfte som den gitvit oss, skola vi ånyo se oss söranlåtna att begagna den utväg som i lika hög graa skall vara beklaglig för oss som för den ömsesidiga fördragsamheten mellan trupperna och innevånarne, nemligen att utskrifva reqvisitioner för naturatörplägningen, då de lörskotter vi å vår sida kunna göra tör den förplägning som åligger fransmännen att prestera dock måste ha sina gränsor. Det skulle vara en möjlighet för oss att göra slut på det nuvarande tillståndet i Frankrike genom att uirekt ingripa i förhållandena, och vi ha noga öfvervägt denna möjlighet; jag har emellertid ej kunnat besluta mig för att råda hans majestät till att tillgripa detta medel (bravo!); jag fruktar för att en opåkallad inblandring i dessa förhållanden skulle, jag vill ej säga förena alla partier, men dock medföra ett närmande mellan dem; man skulle efter fransk vana hastigt vara redo att gifra utlandets inblandning skuld till alla situationens olyckor (mycket sanntl!) och ömsesidigt omfamna hvarandra med den försäkran: nous sommes Francais. Jag vill ej begagna ett ord som går för långt, men man skulle närma sig hvarandra mera på vår bekostnad, och dessutom ser jag ogerna att vi aflägsna oss från det program, som hans majestät uppställt och efter hvilket vi böra handla, nemligen programmet om icke-inblandning i andra nationers angelägenheter (hör, hör!); jag ser detta ogerna äfven vid ett tilltälle då frestelsen dertill ligger oss så nära, och då vårt eget finansiella intresse i så hög grad synes uppmana oss dertill. (Bravo ). om detta intresse verkligen skulle beskyddas derigenom att vi inblandade oss i saken och dervid utsatte oss för den faran, att det kunde bii vår uppgitt att bestämma Frankrikes framtid under vårt moraliska ansvar, vill jag låta vara osagdt. Den franskaregeringen kan, efter att ha erhållit främmande understöd, finna sin ställning i verkligheten ohållbar eller åtminstone så obehaglig, att den begagnar denna välkomna anledning att draga sig tillbaka för att slippa ansvaret, och i sådant fall skulle det vara vår uppgift att antingen ånyo gifva Frankrike en ny regering eller uppsöka en regering (skratt), med hvilken vi kunna afsluta traktaten. Under en sådan svårighet att behandla en sak, som dels tillhör framtiden dels nutiden, utan att vi dock i afseende på densamma kunna klart öfverskåda förhållandena, är det min mening att regeringen träffat det rätta genom sin nuvarande passivitet, och jag har hittills funnit att denna mening delas af allmänheten och af majoriteten i denna församling. Det är härigenom ej min afsigt att gifva ett löfte om passivitet under alla omständigheter; det skulle kunna vara en uppmuntran till strafflöshet i flera afseenden, och i hvarje fall äro vi berättigade och förpligtade att förbehålla oss att vi, så snart vi finna våra egna intressen och rättigheter kränkta eller hotade, gripa in i händelserna, ej för att inblanda oss i främmanle angelägenheter, utan för att se våra egna angelägenheter till godo. (Allmänt bifall!) — —— Om händelserna i och omkringjParis medlela vi här nedan ingångna tidningsberätelser: Från Versailles telegraferades den 25 April på aftonen till Times: Ställningen är oförändrad. Mont Valerien och vatterierna vid Ceurbevoie beskjuta insurgenternas i tällningar vid Levallois, Clichy och Mailletporten, i ;ch dessa kasta bomber i riktni gen mot Chattau ; — CAA A — — — — S— rt OMM Pt kt AA Br — — — INR — DD