Göteborgsposten – 1 maj 1871, sida 2

krig mot soldater och icke mot franska medborgare, och hans närmaste man och representant, kronprinsen af Preussen, utfärdade en proklamation, hvari han tillkännagaf, att Tyskland icke förde krig mot franska folket. Men huru hölls detta löfte? Redan på gränsen, i närheten af Forbach plundrade, enligt tyska korrespondenter, tyska trupper enskilda och fredliga fransmäns boningar. Det hette visserligen, att de brottsliga skulle straffas; men om straffets verkställande har likväl intet sedan försports. Och sedan dess har de tyska armåöernas väg betecknats af härjningar och en vildnet i krigförandet, hvartill historien icke har allt sedan medeltidens råaste dagar att uppvisa något motstycke. Ilårresande berättelser härom ha stått att läsa i franska, schweiziska, engelska och äfven tyska tidningar. I desamma ha visserligen ofta öfverdrifter och osanningar framträdt; men ovederlagda och ovederläggliga takta qvarstå dock, de der bevisa, att det fredliga sinnelag, som tysken i sitt fredliga förvärf gerna bär i dagen, försvinner och lemnar rum för råhet och vildhet, då uniformsrocken kommer på. Nu är det ett kändt faktum, att den tyske soldaten eger ett högt mått af disciplin, hvilket icke skulle tillstädja honom att handla med den grymhet, som tillvitats honom, om ban icke dertill egt sina förmäns bifall, kanske tillochmed af dem uppmuntrats. De tyska officerarne, fastän militäriskt bildade och äfven stundom väl bevandrade i humaniora, ha likväl under fredstid så ofta lemnat prof på brutalitet och råhet, att detta sinnelag icke gerna kan antagas hafva under kriget runnit ifrån dem, utan tvärtom ökats. IIvad man i tyska arm6ernas krigföringssätt möjligen icke skulle velat tillräkna den råe soldaten, måste man deremot nu tillskrifva officerarnes egen uppfattning af saken, hvadan äfven denna råhet betraktats såsom stämplande det tyska krigföringssystemet. Det är emot denna vildhet, som den svenska pressen, i detta fall återspeglande nästan hela den neutrala europeiska pressen, i mensklighetens och civilisationens namn nedlagt sina protester. Det må vara, att de olika tidningsorganerna stundom väl varmt uttalat sin ovilja; men tidningarne äro uttrycken för dagens intryck, och den kränkta rättskänslan tillåter en icke att midt i härdelsernas svall göra hvarje ord eller åtbörd mjuka, derför att talet är om en starkare. De tyska armåerna bekrigade, emot den afgijna försäkran, det franska folket och härjade dess land; och då den franske kejsaren föll fången vid Sdan, stannade man icke heller sitt svärd, utan fullföljde i öfvermod kampen på ett sätt, som dref den franska befolkningen till att resa i friskytteband ett förtvif. ladt nationalförsvar, alldeles likt detsom uppstod i Tyskland under napoleonska krigen och hvilket sedan, ja, ännu i dag kallas af tyskarne heligt, men hvilket, tillämpadt af fransmännen kallades gudlöst och straffades med en stränghet, som framkallat en allmän protest. Det är äfven emot en sådan sakernas gång, som svenska pressen opinerat. Ja, sedan väl den hatade Napoleon III fallit och republiken utrepats i Frankrike, hörde vi vår kollega på platsen utbrista mången gång, att nu vore kriget å dettas sida rättvist, att nu skulle republikens härar ännu on gång — ett folk i vapen, såsom frasen är — triumfera öfver inkräktaren. Men de republikanska legionerna dukade under, och man fann skäl att återvända å ses premiers amours. Man refererade objektivt, sorgfälligt undvikande, då det lät sig göra, de berättelser, som kunde kasta skugga öfver det tyska krigföringssätet, men beskärmande sig i sin egenrätttärdighet öfver den partiskhet, andra tidningar visade, då de återgåfvo dessa berättelser, hvilka de stämplade såsom osanna. Vi skulle för egen del helst sett, att man numera öfverlemnade åt historien att fälla utslaget öfver det framfarna. Vår öfvertygelse är, att det skall hårdt drabba Tysklands härförare och armåer i deras egenskap af menniskor. Men eftersom man äter börjat föra sin jargon till torgs och gifva snusförnuftiga näsknäppar åt pressen i allmänhet, hafva vi velat uttala på denna plats öfvanstående. Och i sammanhang härmed må nämnas följande, hvilket gifver en illustration åt våra ord: Till britiska regeringen har under kriget ingått en mängd klagomål från i Frankrike bosatta egelsmän öfver, att tyska soldater förstört deras egendom och tillsogat dem skador, tör hvilka de fordrat, att Englands regering skulle af Tyskland kräfva ersättning. Regeringen har i allmänhet tillbakavisat dessa anspråk; men i ett fall gjort ett undantag, nemligen med ett klagomål ingånget från Lawrence Smith, kapten på engelska skeppet Therese, och bosatt i S:t Ouen, hvilken lemnar följande ohyggliga berättelse om de tyska truppernas framfart emot honom: D. 15 December 1870 anlände ungefär 500 man preussare till S:t Ouen, en by ungefär en mil från La Bouvillier. Fastän den engelska flaggan svajade på huset, erhöll jag 31 man i inqvartering, bvilka jag måste på egen bekostnad underhålla. D. 17 Dec. kommo 60 soldater till mitt hus och beröfvade mig alla mina lifsmedel, min säd, min halm och mina kreatur. D. 18 December drogo de vidare