Göteborgsposten – 27 april 1871, sida 2

— Um, det var högst besynnerligt, finne: det så godt om katoliker i Göteborg! — Katoliker, nej visst inte, men ...se det har blifvit.. blifvit ... hm!? — Hvad blifvit? — 710 kors, rent ut sagdt, det bar blifvi modernt att gå i den kyrkan, så modernt till ji och med att hustru min häromdagen talade som att kokerskan derhemma yttrat: Idag tror jag man går i katolska körkan, för di j går allt bättre folk! — -IIahaha, skrattade i den resande, jag tror, minsann, att ni har er beska kyrka i Göteborg, lika bra som vi si Stockholm. Men — se der ha vi paraden! Den resarde misstog sig dock i ett hänskere Den ton, som genomgår predikantens i S:t Josephs kyrka andliga föredrag, är, helt naturligt, ingalunda den strängt pietistiska, som i allmänhet lärer utmärka predikningarne i kyrkan på Blasieholmen och det vill derföre synas som om Göteborgs beau monde (plus en och annan köksa) skulle finna sin religiösa känsla mera tilltredsställd af att höra talas om syndaförlåtelse, redan här i tiden, efter ordentligt förrättad öronbikt, om ett eller annat helgon, hugadt att ta en rättrogen medlem af don allena saliggörande kyrkan i sitt speciella hägn, om en öfvergående luttring i skärselden framför en evig osalighet och fördömelse i ett lif efter detta med thy åtföljande Beelzebubskittlar och svafvelsjöar. I frågor, sådane som dessa, pröfve emellertid hvarje menniska sig sjelf och sitt eget inre; det kan derföre ingalunda vara vår mening att här vilja förkättra den ena eller andra religiösa åsigten, vi anteckna endast som ett obestridligt faktum, att katolska kyrkan, som dock inrymmer mellan 1 å 200 personer, nästan hvarje Söndag är till trängsel besökt, oaktadt församlingsmedlemmarnes antal troligen ej mycket öfverskrider ett halft hundrade. Och några krypto-katoliker-(hemliga, ej uppenbara katoliker) finnas väl icke? Månne nu egentligen orsaken till detta egendomliga tillopp af lutherska trosbekännare till ett katolskt tempel icke kan sökas i de missförhållanden, att icke säga något värre, som inrotat sig inom flera af stadens öfriga kyrkor och hvilka, hvad den ena och största angår, på ett skarpt men i flera afseenden rättvist sätt påpekades af en Landsortsbo i Handelstidningen för d. 22 sistl. Mars? Å den ena sidan milda, försonliga ord, ett tilltalande och värdigt föredrag, vacker, kanske alltför vacker sång och musik samt den ordning och stillhet, som hvarje gudstjenst kräfver, å den andra ej sällan bestraffande, idel fördömelse proseterande ord — mycket af Lagen, men intet af Evangelium — eller vidunderliga utfall mot likt och olikt, föga väckande till andakt, en deklamation, egnad att framkalla löje på ett rum, der sådant allraminst borde ifrågakomma, och slutligen en kyrkosång, som om den också i allmänhet hos mänga församlingsmedlemmar väckt glädje och belåtenhet?, dock för ej längesedan hos andra medlemmar väckte motsatta känslor, ja, så motsatta, att en skrifvelse, hvaraf en afskrift förvaras i våra samlingar och som innehöll anmärkningar öfver kyrkosångens upprätthållande inom församlingen i alldeles samma anda som Landsortsbons, redan var uppsatt och undertecknad samt ämnad att inlemnas till kyrkostämman, ehuru densamma sedermera af personlig ägard undertrycktes! Nåväl, hvilken religionskult, hvilkon predikant, kan, vid en sådan jemtörelse, sägas ba gjort mest för att förvärfra sig, för att bibehålla sina anhängare? En framstående person, lika utmärkt för sann gudaktighet, yttrad ej blott i lära utan älven i lefverne, som för en praktisk blick i ifvets förhållanden, yttrade en gång, efter alt ha afhört en predikan, lika ömklig till innehäll som utförande: Det är sannerligen kada, att ej en sådan predikan blir grundligt kritiserad i tidningarne! Men, ehuru vi, i vår egenskap af tidningsskrifvare, visserligen ej kunna undgå att beundra sagde ide i teoricn, så betacka vi oss dock derför i praktiken — ångrandiga och tråkiga kunna vi nog detta örutan vara! Vi ha således här hvarken åsyftat att kritisera den ene eller den andre, vi ha enlast sökt att utfinna skälen till ett faktum, om möjligen skulle vara oroande om ej, som let nu ligger i öppen dag för hvar och en, Ppropagandan, Jesuit smen och påfvevillet spelat ut sin herrskareroll i verlden. Ivad för öfrigt den svenska statskyrkan beräffar, nog hvilar hon ännu lugnt på de ktundvalar, som kung Gösta lade 1527 på Vesterås och sedermera på riksdagen i Örero 1529 ytterligare stärkte, äfven om en ich annan svensk prest i våra dagar torda