Göteborgsposten – 25 april 1871, sida 1

Ännu på Tisdags aftonen hade så många talare latit anteckna sig, att tvifvel hystes huruvida under den följande dagen frågan om indelamgsverkets bibehållande, enligt regeringenforslag, eller upphorande, enligt torsvareusskottets förslag, skulle kunna afgoras. Men redan på förmiddagen meddelade talmannen under hand, såsom sin orubbliga föresats, att om än sammanträdet komme av fortsattas hela natten, skulle frågan vara afgjord innan han gjorde tram-tällning om att kammaren skulle ätskiljas. Denna åtgärd från talmannens sida — och ingen betvitlade haus ordhållighet — hade till följd, att nar klockan slagit 12 på natten kunde talmannen fråga: anses diskusslonen afslutad?, hvarpå ett skallande ja! afgafs som svar. Voteringen foretogs under den törsta timman sedan den 20:de dagen i April månad ingätt. Utgången at denna votering är för eder redan bekant, följderna at densamma kan ingen dödlig beräkna. Just emedan Andra kammarens af 106 ledamöter dikterade beslut att indelningsverket skall upphöra etter en ötvergångsud af 15 år från den ökade värnepligtens inträdande, har ullintetgjort mojligheten att på en fast grundval ordna vårt försvar, är det uppenbart att en reaktion måste uppstå ganska snart. Det är icke tänkbart att den stora allmänheten skall låta en samhällsklass upphäfva sig ull diktator och uppställa fordringar som äro både oberättigade och ofosterländska, och hvilka sätta landets säkerhet i fara. Det är emellertid icke fullt korrekt att tala om en samhallsklass såsom motståndare till ett ordnadt försvar med indelningsverkets bibehållande såsom grundval; ty hela denna samhällsklass, nemligen rustoch rotehållarne, har ingalunda gjort gemensam sak med hr Sven Nilsson i Österslöl, hvilken, på samma gång han är den mest energiske, tillika är den i afseende på medlen minst nograknade kämpen för indelningsverkets afskaflande. I Andra kammaren ogillades hans, af sörsvarsutskottet belrämjade agitation, af ganska många rustoch rotehållare, hvilka ega betydande possessioner bestående af roterad jord; törhällandet var enahanda inom Första kammaren, och vid de talrika folkmötena samt i afgifna petitioner ha ju ett betydligt antal rustoch rotehällare äfven uttalat sig för indelningsverkets bibehållande. Någon skilnad måste således göras, ty, såsom det visar sig, alia rustoch rotehållare erkänna icke hr Sven Nilsson såsom deras målsman och hans strältvanden såsom sina. Men huru utfiona något skiljemärke? Måhända kom hr Mankell sanningen närmast, då han, vare sig genom en missägelse eller en högre ingitvelse, konstruerade en ny benämning, som på pricken trätfar våra kommunister i Andra kammaren, i det han sade roteoch rusthandlare. Men jag tillåter mig rawhålla att hr Sven Nilsson och hans stora falang i Andra kammaren visserligen med stor ifver arbetade tör indelningsverkets upplösning, dock med full visshet om att detta mål icke skulle uppnås, ty att lika litet Första kammaren dertill vill medverka, som att regeringen skall sanktionera ett beslut i sådan syftning inser den sluge agitatorn från Österslöf ganska väl. Han hade ett annat syttemål äfven, han ville förbindra en åtgärd af stor vigt för vårt försvar, mot hvilken dock aldraminst han öppet kunde upptrada såvida han ej ville äfventyra sitt anseende såsom patriot, offervillig och beredd att våga lif och blod till fosterlandets försvar. Ilan och hela hans clique motsatte sig på det ifrigaste hvarje sörmedlingsförslag, genom hvilket en möjlighet bereddes att ästadkomma lindringar i de fall der indelningsverket trycker bårdt — och hvarföre gjorde han så? Jo, emedan det är af lika stor vigt att den ökade värnepligten icke kommer till stånd, som att indelningsverket atskassas. Roteoch rusthandlarne inse ganska väl, att genom indelningsverkets upphäfvande skulle den roterade jorden få ett högre kapitalvarde, men att med detta också följde ett ökadt taxeringsvärde, och således en ökad bevillning, men också ökade vapevösningar för bevarmger; och det är lör dessa som man byser så stor obenägenhet. ehuru det naturligtvis icke passar sig för de patriotiska riksdagsmännen som så på hr Sven Nilssons sida, att derom något uttala. Man skall måhända möta mig med inkastet att de egeutliga allmogerepresentanterna talat så vackert om ett nelt folk i vapen, om beredvilligheten att gå man ur huse — ja bevars, men det är längt ifrån liktydigt med benägenbet att i fredstid öÖva sig i vapen. Då hr L. J. Hierta kunde orda om att det alls icke brådskade