Göteborgsposten – 25 april 1871, sida 1

egare till strörotar, som hvarken sjelfve äro i värnpligtsäldern eller ega Åbarn och drängar befintlige inom densamma. De åtaga sig ingen börda alls, utan för dem — det torde dock icke en gång från partiets egen sida kunna förnekas — utgör förändringen en ren gåtva. Vill man likväl påstå sig så på fullt rättslig basis, så borde åtminstone dessa erlägga pekuniärt vederlag. Till öfverflöd har dessutom blitvit ådagalagdt att den s. k. utskrifningen åsyftade något helt annat än hvad partiet föreställer sig; att kontrakter icke utgora den åtagna forbindelsens råttsgrund inom alla landskap; att i en mängd af dessa kontrakter ordet utskrifning, hvilket utgör de advokatoriska spetslundigheternas källa, icke ens förekommer. Men dylika småsaker genera icke sådana lagstiftare i stort, som Andra kammarens majoritet utgör. Dess medlemmar kunna för öfrigt väl veta att den stora allmänheten icke ger sig tålamod att bryta igenom det skal af kameralistiska termer, inom hvilket sakens kärna gömmes, isynnerhet som i fall någon fråga kan sägas vara Åutskrifven, detta måste anses vara fallet med frågan om hvad med utskrifning skall törstås i indelningsverkets terminologi. Ehuru vi finna den mot rotehållareanspråken förda motbevisningen vara ur vetenskaplig synpunkt fullt bindande, anse vi att man icke beböft intaga det slags juridiska grund, hvarpå man härvid ställt sig. Det är dock icke en privaträttslig sak att försvara sitt fosterland. En öfverenskommelse mellan den enskilde och staten, hvarigenom denna pligt begränsades till ett visst fastsatt mått, men icke kunde sträckas längre, vore ett pactum turpe, såvidt icke skyldigheten skulle tänkas utveckla sig i jemnbredd med förändrade tidsförhållanden. Vid den tid då indelningsverket grundlades utgjordes dessutom Sveriges Regeringsform at konungabalken i Landslagen, hvari med de starkaste ordalag regent förbjudes att ull efterträdares förfang minska det offentligas makt och myndighet; ett törbud som skulle blifvit på det djertvaste ofvertradt, om en sådan uppfattning at knektekontrakten som den ofvannämnda vore berättigad. Men om icke förthy den roterade jorden skulle anses vara befriad trån roteringsbördan i och med detsamma hela samhällets värnepligtiga ungdom ätager sig mera utsirackt ötningstid — hvem bör den ekonomiska vinsten häraf tilltalla? Tydlgtivis de som haft någon känning af bördan, och dessa äro, såsom mångfaldiga gånger blitvit bevisadt, endast och allenast de, hvilka vid uden för indelningsverkeis inrättande voro egare at jorden. Det är således deras rättsinnenafvare, deras arftagare, som skola uppbära och qvittera lösningssumman, men hvar finnas väl de? Iufinna sig nu icke dessa för att styrka sina rätugheter, en bevisning hvars åstadkommande i de flesta fall komme att kosta mera än det derigenom vunna kapitalbeloppet uppgår till, skulie staten etter de tör Dana-arf gällande vavliga reglor träda i arttagarens ställe. Ur hvilken som helst synpunkt man betraktar saken, finner man att vederlaget för roteringsbordans forsvinnande tillhör staten och icke de nuv. innehatvarne at jorden. De senares anspråk på detta blir således alltigenom kommunistiskt, och är val till graden, men icke till arten, skildt från de läror, som tillampas al våra dagars beryktade la Commune. Om ru sjeltva det uppställda vilkorets beskaffenhet är egnad att ipgifva undran, bvad skall man då säga om den vidare behandling som den sosterlandska frågan i denna punkt rönte inom Andre kammaren? Man var nemligen här icke nöjd med formen tör densamma, utan önskade att köpslagandets karakter skulle bli ännu mera framträdande. Forst då regeringen och Första kammaren algjort att indelningsverket skall upphöra samt beslutet härom trädt i tillämpning, först då må värnepligtslagen träda i verkställighet. Detta innebär ett: penningar först i handom, sedan skall varan utlemnas (varan är här — sosterlandets försvar); Andra kammaren lemnar ingen kredit. Upphofsmannen till den nya resolutionen var hr Nils Larsson i Tullus. Vid dennes namn är fästadt minnet af det kanske sorgligaste yttrande som förvaras i Sveriges Riksdagsprotokoller: det var nemligen han som en gång uttalade hotet om att det möjligen för folket skulle kännas likgiltigt, huruvida Sverige kallas storfurstendöme eller konungarike). Vi vilja antaga att uttrycket icke var så illa menadt, som det törefaller utan att tal. drilven af frascologiens demon kommit att säga något som han icke åsystat. Men ätven om man vid uttalandet af såd ane