Göteborgsposten – 25 april 1871, sida 1

Göteborg d. 25 April 1871. Den förmodan vi i vårt Fredagsnummer uttalade, att värnpligtslagens öde blifvit afgjordt af Andra kammaren i omedelbart sammanhang med föregående punkter i det särskilta utskottets betänkande, har icke visat sig vara grundad. Denna lag blef under Thorsdagen föremål för en lång och, såsom vi från vår ståndpunkt måste betrakta saken, föga upplyftande särskild diskussion. Utskottet hade hemställt att lagen i något förändrad gestalt — och i denna torm har den blitvit gillad af Första kammaren — måtte antagas, dock blott Åunder förutsättning af indelningsverkets upphörande. Detta vilkor innebar, såsom vi förut antydt, den fordran att från ötriga samhällsklassers sida ett hela staten tillhorigt kapital af otantligt värde måtte skänkas till en enda samhällsklass, nemligen till egare af sådan jord, som är af en viss särskilt beskaffad kameralistisk natur. Det noggranna värdet af gåfvan har blifvit olika uppskattadt: för vår del ha vi alltid ansett den uppgå till 50 å 60 mill. rdr, men då partiet sjeltt, visserligen under olika förhållanden, emedan det då var för detsamma sördelaktigt att framställa bördan så tung som möjligt, beräknat den till 90 mill. rdr, skola vi för tillfället icke bestrida den oriktiga beräkningen, Summans storlek bidrager blott att gifva ytterligare relief åt det oriktiga i segervinnarnes handlingssätt. Man har nu, eburu icke i partiets officiella aktstycken, behagat benämna detta upphäfvande tör aflösning, och detta uttrycks berättigande skulle då grunda sig derpå att indelningsverket icke genast uppbätves, utan först efter en öfvergångstid at 15 år. Under denna tid fullgöras nuv. prestationer eller erlöggas vakansatgifter för ledigt nummer, men elter de nämnde årens förlopp törsvinna också alla de den tjenstpligtiga jorden åliggande skyldigheter liksom genom ett troll slag. Skall nu detta kunna kallas en Vaflosning? Må vi foreställa oss att en enskild man, kräfd af sin fordringsegare, erkänner skulden men tillika fordrar att den skall få amorteras sålunda att gäldenären i 15 år betalar den f. n. utgående räntan, på det vilkor likväl att kapitalet derigenom också anses betaldt. Om man på annat sätt eger sig bekant att den som pockar på en dylik tillåtolse är en rättsinnad mav, återstår endast att sörja öfver, det en beklaglig förvirring i denna särskilda punkt insmugit sig i hans rättsbegrepp. Vi kunna ej finna att förhållandet blir ändradt derigenom att här staten är fordringsegare och att innehatvarne af den roterade jorden utgöra gäldenären. Från det otficiella hållet inom partiet har man också påstätt att aflösningens vederlsg egentligen skulle ligga i den åtagna utstrackta varnepligten. Knektekontrakten befria från utskrilning, d. ä från allmän värnepligt, bar man sagt, och när denna återinföres måste också roteringsbördan borttagas. Vi vilja ej fästa oss dervid att genom vär nuv. bevärings intörande den forna representationens bondestånd redan sjelft i princip erkänt att dessa saker icke ega sammanhang med hvarandra, och här är icke fråga om något nytt utan endast om en utvidning af bevärmgsinstitutionen. Ej heller vilja vi uppehålla oss de vid att man genom den uppställda normen råkar i åtsill ga inkonseqvenser. lär finnas manga