Göteborgsposten – 21 april 1871, sida 1

Från Riksdagen, I Onsdags hade endast Audra kammaren samnantrade och fortsatte derunder behandlingen af :a punkten i försvarsutskottets utlåtanden. På förniddagen yttrade sig 35 talare. För utskottets förlag talade bl. a. hrr Hörnfeldt, Key, Mankell, Jöns Pehrsson och Nils Larsson i Tullus: Återremiss yrcades af bl. a. frih:ne Koskull, Tamm och Fock samt Irr C. Wikström, Wennerus, Lindström, Altin, LönnDerg. Dufva, Adlersparre och Grafström. Under aftonens sammanträde begärde statsrådet Abelin ordet för att bemöta åtskilliga anmärkninvar, som mot K. M:ts förslag blifvit framställda samt meddelade derunder flera upplysningar. Bland annat erinrade han om, att den kategori af bevärinsen, som endast hade vanlig folkskelebildning eller också ej åtnjutit någon undervisning, uppgmge till 97 procent och att de som genomgått fyra klasser af elementarläroverket utgjorde 21 och de som aflagt fullständig afgångsexamen endast å proc. Af dessa siffror syntes, att intelligensen ej skulle komma att lida mycket af att stå i samma lei med den indelta soldaten. Vidare uppläste krigsministern stycken ur ett bref, som han erhållit från en högt uppsatt man i Schweiz, hvari denne på det varmaste förordar vår indelta armå och lofordar dess lämplighet till kadrer. Slutligen tillkännagaf statsrådet, att han skulle bekämpa hvarje försök att lösa den vistiga fosterlandsfrågan i den af utskottet föreslagna riktningen. Samma åsigt uttalades äfven af h. exc. justitiestatsministern Adlercreutz, som en stund derefter uppträdde och lade Kammarens ledamöter på hjertat att ej, genom uppställande af ett utaf regeringen oantagligt vilkor för åtagandet af en utsträcktare värnepligt, förorsaka ett uppskef med den vigtiga frågans afgörande. H. exc. omnämnde derefter, att en varning till konungens rådgifvare blifvit framställd af den Kammarens ledamot, som i denna fråga först hade ordet, att upplösa Kammaren i händelse den ej obetingadt skulle bifalla K. M:ts förslag. Utan att yttra sig om hvad som i detta afseende vore regeringens åsigt eller ej, erinrade h. exc. om, att grundlagen såsom ett vilkor för ett lyckligt konstitutionelt samhällsskick förutsatte en samverkan mellan de begge statsmakterna, men så långt sträckte den ej sina fordringar derpå, att det skulle bero på en Kammares eller dess ledamöters åsigter, om regeringen skulle vidtaga den henne i riksdagsordningen medgifna rättighet att upplösa en af Kamrarne. Varningen vore således helt och hållet förfelad och allt utom på sin plats. Konungens rådgifvare hade emottagit flerfaldiga prof på Riksdagens tillmötesgående, hvilket de betraktat som bevis derpå, att de gått i en riktning, som af representationen gilla