Göteborgsposten – 17 april 1871, sida 2

Från Utlandet. Underrättelserna från Paris af d. 14:de berätta, att ett algörande är snart förestående. Insurgenterna såväl som Verssillerregeringen hopa betydande stridskrafter. Mav inser på båda sidor, att den närvarande ställningen är outhärdlig och att man måste göra ett slut derpå. Denna känsla delas äfven at hela den osriga verlden, hvilken lider under det osäkerhetstillstånd, som skapats af såväl det borgerliga kriget som det ännu ouppgjorde mellanvarandet mellan Frankrike och Tyskland, hvilket ännu kan skapa förvecklingar, i hvilkas hvirfvel länder och folk kunna indragas, de der helst önska att få egna sig åt fredens värt. Times yttrar i en ledande artikel: Paris dör och gifver sig icke; i trots af ryktenå om underhandlingar, synas båda sidorna beslutna att fortsätta kampen. Den olyckliga hufvudstaden har i detta fall icke något val. Det finnes ingen, som kan tala eller handla för den. Paris är ett roi för en mängd brottslingar, hvilka ej äro ansvariga för någon och ha ingenting att hoppas. De strida med halsjernen omkring sina nackar. Valet för dem ligger emellan att skjutas som män eller hängas som hundar. Huru ett stort lands hufvudstad med två millioner högt bildade medborgare kunde komma i sådana uslingars makt — huru den kunnat finna det omöjligt att afskaka tyranniet och återvinna herraväldet öfver sina öden — det skall förefalla både den närvarande och alla kommande generationer underligt; men detta faktum ha vi framtör oss, det är oförnekligt ehuru oförklarligt. Kommunen har gjort allt detta, säger man, eller den komitå, ifrån hvilken kommunen utgick ; men dylika yttranden äro meningslösa. Vi söka förgäfves efter män. Fåfängt spörja vi, öfver hvilka krafter de förfoga, hvari deras prestige ligger. De stiga upp och talla den ene efter den andre. Revolutionen förtär sina egna barn, icke genom dödshugg och fullständiga afrättningar såsom under Gironuisternas och Bergets dagar, utan lugn: och stilla, på vinken från någon osyulig, oemotstanulig makt, alla de ledande männen — Lullier, Assi, Bergeret, Delescluze — alla de kända medlemmarne ur kommunen och komiten upphöra att vara, men kommunen och komiten äro starkare än någonsin — tillräckligt starka tör att dekretera det Paris skall omkomma och icke gifva sig — starka nog för ati intvinga alla hufvudstadens män i sina leder och nödga hela staden sjelf att skatta till deras understödjande. Det finnes tre sätt, på hvilka en stark plats kan tagas — ett bombardement, ett angrepp och en blokad. De kunna på visst sätt användas förenade: blokaden för att bringa de belägrade i ytterligt trängmål, bombardementet för att nedslå deras försvarsverk, angreppet för att tvinga dem ned till valet mellan att dö eller att gifva sig. Verkställande regeringen i Versailles var en lång tid obestämd röraude det sätt, på hvilket hon skulle gå till väga mot Paris. Tanken, att hon befann sig utanför detta och icke skulle kunna åter komma dit in utan en kamp, tycktes endast långsamt och motvilligt klarna för henne. I första början af upproret, medan hon ännu kunde lita på Ördningsmanuens understöd, ryggade regeringen tillbaka för kampen och lånte furst Bismarcks ide, hvilken dock bevisat sig falsk: neml. att den säkraste vägen till att få bugt med Paris vore att låta det koka i sitt eget spad. Men sammanstötnoingen följde, och regeringen, som var lycklig i de första traftningarne, tycktes besluten att fullfölja sin fördel och bringa saken till slut. Hon hade icke svårt att fullständiga hufvudstadens cernering, i det hon dref insurgenterna från alla deras framskjutna poster och, på en sida åtminstone, kastade dem tillbaka till deras inre linie innanför hufvudstadens murar. På vestra sidan, från Mont Valörien, som nu blifvit återigen bestyckadt med de starkaste fåltkanoner, från byarne Courbevoie och Puteaux, hvilka tagits från Neuilly samt många punkter på högra eller Pariserstranden at Seinen, langs hela Boulognerskogen och Longchamps, stå Versaillertrupperna med fronten mot vallgördeln. lenceinte, sarskilt tryckande på Porte Maillot och Porte des Ternes, de portar som leda omedelbart till Champs Elysees. Sedan blokaden hittills visat sig overksam, har Versaillerregeringen således skridit till ett bombardement. Fastän portarne blifvit illa ätgångna, stå de likväl qvar, och brechen i murarne är obetydlig; men längs de breda avenyerna inuti staden, förbi Triumfbågen, bortom gatorna Chaillot och Berry, ända fram till Industripalatset slungas bomberna, hvilka tränga ned genom hustaken, jaga bort innevånarne och förfölja dem med mördanue verkan på deras flykt. Men förstöringen af hela detta qvarter skall troligen endast vara förspelet tiHl den rum, som skall följa; ty insurgenterna, som bereda sig för det ögonblick, då portarne och vallgördeln icke längre skola kunna törsvaras, kasta nu öfverallt upp barrikader, vid ingången till Rivoligatan, på Place ue la Concorde, på Tuileriekajen och på hundrade andra punkter derbakom, i atsigt att tum för tum bestrida regeringstrupperna terrängen i det inre af staden, der deras motståndares kanoner icke kunna nå dem, och der blotta antalet samt blindt raseri uppgå emot öfvad tapperhet och disciplin.