Göteborgsposten – 15 april 1871, sida 1

Se AAInCAVALIfCELCn.— M:II ILULUCCCTSILrOmS Konsert. I — Harmoniska sällskapets minnesfest. — Cirkus Salamonsky. — Konstflitslotteriets dragning. — Nyheter i Musei tafvelgalleri — Danska pekoralier. — Anekdot. I Ny Illustrerad Tidning förekomma då och då teckningar af det Stockholm, som går. Det är vanligen något pittoreskt ruckel högst upp på malmarne, som afkonterfejas, för att bevaras åt en undrande efterverld, sedan det utdömts af en vrångsinnad och vandalisk samtid. Nu påstås det allmänt, icke minst in loco, att Göteborg, om någon, är en stad som aldrig hyst stora sympatier för ruckel, vare sig i den ena eller andra bemärkelsen, och om vi än villigt medgifva att det finnes ett Göteborg som gär! — går framåt på ett både glädjande och ötverraskande sätt, måste vi dock med vemod och blygsel erkänna, att det äfven finnes ett Göteborg, som står, står qvar på sin plats med en envishet, som kan bringa en snyggoch prydlighets-älskande medborgare till förtviflan. Vi afse härmed företrädesvis den stadsdel, eller, rättare uttryckt, det qvarter, som omfattas af Sill-, TyggårdsKöpmanoch Smedjegatorna, det s. k. Lilla Berget, som nära nog uteslutande utgöres af eländiga träkåkar, hvilka, huru man än försöker ikläda dem en mer eller mindre lysande oljeeller limfärgs-schamplun, dock varit, äro och skola förbli hvitmenade grifter, fulla af förödelsens styggelse. Undantag gifvas måhända — ett känna vi med visshet — der husvärden ej åtnöjt sig med ofvan berörda yttre påsmetning utan äfven rensat de invärtes förhållandena, bus der våningarne ej uteslutande äro upptagna af den Cloacinska Veneris prestinnor och gårdarne ej likna gigantiska soplårar, utan äro öppna platser, från hvilka ljus och frisk luft kunna strömma in till innevånarne. Men dessa äro, som sagdt, undantag och den, som har mod och lust att vid dagsljus företaga en rekognoscering i dessa smutsens bygder, kan lätt ölvertyga sig om, att vi här teckna utan öfverdrift. Om dylika nästen måste betraktas som ett oundvikligt ondt inom ett större samhälle — en fråga, hvarom olika meningar uttalats — så torde dock alla åsigter sammanstämma deri, att de böra förläggas vid städernas utkanter, på långt aflägsna gator, icke, som här är fallet, vid en. gata, Sillgatan, som innan kort, då Nya Posthuset är färdigt, utan tvitvel blir en pulsåder för den stora trafiken. Bäst vore utan tvifvel, om staden exproprierade hela qvarteret, jemnade dess byggnader med marken och der anlade en af dessa med trädplanteringar och gräsmattor prydda Squares, som med rätta blifvit kallade de stora städernas lungor. Se der ett värdigt ändamål för användandet af Renströmska fonden — nästa gång, ty till den första Åutdelningen finnas redan alltför många bud-! Ett af ifrågavarande qvarters fyra hörn, mellan Silloch Smedjegatorva, bildas af några halft nerruttnade magasinsbodar. Å ena porthalfvan till en af dessa, belägen vid förstnämnde gata, har i åratal kunnat läsas töljande lakoniska anslag: Här köpes Ben. Hvad för slags ben? Kreaturseller... hu! Icke utan en inre rysning har vandraren kilat förbi denna hemlighetsfulla, mossbelupna port, från hvilken tvenne alltid öppna gluggar blängt emot honom, dystert, hotande, infernaliskt som Gorgonens ögon på Minervas sköld. Igår var emellertid den gamla inskriptionen ej längre ensam, äfven den andra porthalfvan var prydd med en avis au lecteur, och hvilken sedan? Lika Jakonisk som den förra, men mycket, mycket mera skräckinjagande. På det andra ögats plåsterlapp lästes nemligen följande mystiska ord: Ingen Blod emot tages. Ej heller här någon närmare bestämning på hvad slags blod, som förut mottagits, men nu ej längre vore begärligt, om bockablod eller kaltvablod eller . .. hu, hu! Förfärliga port, rysliga hus, hvad döljen I allt för gräsligheter! Ingen blod längre, men ben-systemet fortfarande hylladt! Hvitnade, köttlösa, afgnagda, bara ben... hu, hu, hu! Förgäfves drillade lärkan så vackert i skyn för några veckor sedan, förgälves stänges Trädgårdstöreningens lustgård idag för alla icke-biljettegare, förgäfves exponera sig stadens eleganter, iförda lätta vårkostymer, för lungkatarrher, gastricismer, halsflusser och rheumatismer — vår är det ändå icke ännu... men ej ett ord vidare om den saken! Det ligger något af trast och näktergal i deras sång! yttrade en rec. nyligen om Svenska Damqvartetten, och han hade rätt; vi skulle endast vilja tillägga, att i samma sång ligger något trollskt, smekande, tilltalande, nordiskt som än påminner om Strömkarlens klagande sång i den skummande forssen, än om de milda, ljufva tonerna från eolsharpan, klingande i sommarnatten. Vi ha sällan hört ett mera fulländadt föredrag af qvartettsång och sällan torde också några artister ha rönt ett mera entusiastiskt emottagande än de fyra sångerskorna vid deras första uppträdande, och detta oaktadt kungssorg, Påskdagsförhållande och Göteborgsstelhet. M:ll Wideberys talang, som vid hrr Ginther och Hallströms konsert bärstädes för några år sedan väckte så stor uppmärksamhet, har hållit hvad den lofvade, hennes röst har vunnit i styrka och böjlighet, hennes solosång röjer den bildade och själfulla artisten. M:ll Söderlunds kontra-alt är af en öfverraskande klangfärg, i första ögonblicket har man svårt fatta att det är en qvinurrögt man hör. sådan a 6c J FR mA