Göteborgsposten – 14 april 1871, sida 1

ö — Ah! sade han, du frestar mig skarpt. Himlen tycks öppna sina portar då du talar. Men du kan ej mena allvar; han gjorde ett uttryckligt vilkor att jag skulle afstå från min fars nemn och antaga hans. Förneka min egen far! Nej, nej, nej! Detta vilkor var verkligen i högsta grad bittert för mrs Little; men hon visste att om hon visade sina känslor för sin son, skulle allt vara förbi. Nu var hon uteslutande moder, en moder som stred för sin sons lycka: hon uppoffrade derföre sin sanniogskärlek, visserligen med ansträngning men utan samvetsförebråelser. — Det är dock ej något främmande namn han ber dig antaga, Henry. Du drifver mig att säga saker som det gör mig ondt att säga, men — hvem har varit din bästa vän, din mor eller din stackars far? — Min far älskade mig, svarade Henry. Jag kan minnas detta; men han lemnade mig och dig i betryck. Du har varit min goda engel, min skyddsengel, och bra litet har jag gjort för att förtjena så mycken godhet af dig. — Nåväl, den mor som du sätter så högt värde på tillhör familjen Raby. Ja, min älskling, och jag vördar och älskar min fars namn tillochmed mera än namnet Little — (tårarne strömmade ur hennes ögon då hon yttrade denna osanning) — antag det derföre och försona mig med min bror, så att det måtte bli ett slut på den olyckliga tvedrägten för alltid. Han satt tyst en stund och yttrade derefter: — Jag är helt villrådig. Det är svårt att vägra en sådan mor som dig något. Gråt ej för himlens skull. Hvad