Göteborgsposten – 13 april 1871, sida 2

Ur dagens krönika. En bland anorna. I våra dagar har tidningslitteraturen tagit en fart, som nästan skulle vara oroande, om icke åtminstone den svenska pressen, med några få anmärkningsvärda undantag, alltmer synes fortgå på den sunda utvecklingens bana, icke blott i fråga om ett, for the million njutbart och gagnande, innehåll utan äfven i det hyfsade språk, som framför allt bör åligga den, som vill uppträda som målsman för andra. Endast härigenom kan pressen också bli en makt och dertill en stormakt, mot hvilken slutligen både Förstars och andra potentaters stolta böljor skola nödgas att sätta sig?, om de vilja fortfara att hålla folken i okunnighetens och träldomens mörker, om de vilja af herrsklystnadseller dynasti-intressen binda friheten och förhindra den menskliga utvecklingen till ljus och bildning, nedtrampa sträfvandena i det sannas, det godas tjenst, hånle åt individens längtan att nå afbildens urbild — Idealet. Huru, å andra sidan sedt, en tanklös, tygellös press kan rasa, hvad ondt den kan åstadkomma: vide Frankrikes nuvarande beklagansvärda belägenhet! Man uppsöker de storas anor, medan desse ännu voro i sig obetydliga. Och hvem erkänner ej, att periodiska litteraturen hos oss blifvit en af de store!, säger Wieselgren i Sveriges Sköna Litteratur IV:e Bandet, sedan han redogjort för den periodiska litteraturen under 17:e århundradet. Måhända skall det ej sakna intresse för våra läsare att erfara något om en af den göteborgska tidningspressens Åanor, att kasta en blick in i avis-litteraturens mysterier för nu snart 110 år sedan. Bland böcker, inköpta å auktionen efter en för ej längesedan afliden, härstädes bosatt samlare, ha vi nemligen påträffat en årgång af Götheborgska Magasinet Och Hvad Nytt I Staden, årgången för 1762, och det är ur denna som vi idag, till våra läsares uppbyggelse, vilja göra några utdrag. J. Rosen, så hette den man, som under åren 1759—68 härstädes verkade som journalist på ett sätt, som ger Wieselgren anledning att benämna honom Götheborgska publicismens grundläggare. Mot vår tids enorma tidningsblad med sina jättespalter och omvexlande stilar förefaller Magasinet, tryckt med enahanda typer på smutsgult papper i litet oktav-format, temligen dverg-artadt. Man skall dock snart få se att pygmån ingalunda rädes att föra samma språk som titanerna i våra dagar. Läs bara för roskull det allra första stycket i nämnde årgångs första nummer. Så här lyder det: Företal. Guropa suckar efter frid: Få fe, när hon fin önstan winner. In föres krig: det blir derwid; J lågan jag oc nöje finner. Jag wil oc föra ut mit krig, Då gamla dygder från of wika: Mot öfwerflödet skall jag, flrika, När det med armod förmer fig. Krig emot Chrösi Rytteri Förkunnas kring om desse flyglar: En Cyrus fall den kämpen bli, Som Wexel:ECourfen hos oss tyglar. Skal jag dig skona, witre hop, Hwars hela brott är qwantiteten? Nej, fattigdomen oc) Poeten De ligga wäl i samma grop. Witterlekar. Curopa, du ljungar Och dundrar i fält. Har Gudar til Kungar Och fämpar i tält, Har werldar til Throner, Och himlar til slott, Til lagar kanoner, Och dödande skott. Men trefliga händer De lemna sin jord; För främmande länder De wåpnas til mord, Bland böljor de söka Och finna en 5, At olyckor öka. Oh snarare dö. Att afdelningen Utrikes Nyheter alldeles saknades faller af sig sjelft, då på den tid postgången låg i sin linda och ordet telegram ännu ej inkommit i språkbruket. Deremot sparades ej på versifierade utgjutelser. Då kronprinsen, sedermera konung Gustat III fyllde sitt 16:de år, d. 24 Januari 1762, innehöll ÅMagasinet ett kosteligt qväde, hvarur vi återge sista versen: Öfwer den 24 dennes. Dyre Prins, fom himla-matkten Skänkte oss för sexton år, Denne dagen af dig får All sin helgd och största pragten. Fortfar i dit fälla lopp; Gad med jättefteg at bära Krona och en Konglig ära, Sent när Adolyh hemtas op! . Underdånigst af Brunjcansson. Då Landshöfding A. Siltversköld d. 25 Mars 1762 ankommit till Warberg och der på Herr Borgmästaren Sethelii, Magistratens och de äldstas gjorda anetalt blilvit högtidligen firad hette det i ett påföljande nummer af Götheborgska Magasinet bl. a. så här: — — Herr Landshöfdingens ärominne blifwer, utan wåra rim, odödeligt, ickedesmindre wil jag här inrycka följande lyckonstningar, fom wrdnad för samme Herre, och befautffapen med Hallänningar, kräft ej mindre af mig, än mine medbröder i det Poetiska ämbetet. Nu följa trenne lyckönskningspoemer, af 2.