Göteborgsposten – 13 april 1871, sida 1

— Nå tag henne då af mig. Hvarföre ser du så förvånad ut? Har du glömt mitt lilla skryt? Hon tillade derefter i helt annan ton: — Du skall ju älska din stackars mor fortfarande sedan du blifvit gift? Du skall säga jag har henne att tacka för min hustrue, eller hur? Henry var så förvånad att han ej ens kunde svara på denna rörande vädjan, hvilken hon gjorde med tårfyllda ögon vid tanken på skilsmessan från honom. Mrs Little fortfor: — Lät mig börja vid början. Doktor Amboyne har bevisat mig att jag varit mera tadelvärd än din onkel var. Kan du tro det, ehuru han vägrade din stackars far förmyndaremedlen, gick han samma ögonblick att upptaga 2000 pund af sina egna penningar för att låna oss? Ack, Henry, då doktor Amboyne sade mig detta och öppnade mina ögon, skulle jag velat kasta mig till Guys fötter om han varit tillstädes. Jag har varit den som varit mest tadelvärd i vår olyckliga tvist, och jag har skickat doktor Amboyne till Guy för att säga detta. Nu, Henry, säger doktorn att min bror skall förlåta mig, och jag längtar efter att få bli försonad med honom. Du skall ju ej lägga hinder derför, eller hur? — Visst icke. Jag står ju äfven i stor förbindelse till honom. — Ja, men doktor Amboyne säger att Guy är djupt sårad öfver din vägran att bli hans arfvinge. För min skull, för din egen skull och för Grace Cardens skull ändra nu mening. (Forts.)