Göteborgsposten – 13 april 1871, sida 1

— Ni tappade ert och jag tog upp det, svarade Vorkshiremannen. I detta ögonblick öppnades dörren på glänt och man hörde följande hviskning: — Kom ihåg ert öga, Sam Cole. Coventry rusade till dörren och blickade ut: ingen syntes till. — Ni behöfver ej besvära er, sade Cole. Ni kunde lika gerna söka efter vinden. Detta var en vänlig varning. Jag kände rösten och Grotait måste vara i närheten. Om ni nu erbjöde mig tusen pund, sir, skulle jag ej röra ett hår på mr Littles hufvud; han är i godt förstånd med föreningen och vi skulle få Grotait och alla de andra emot oss. Jag skall säga er en hemlighet, sir, som jag dolt för min egen hustru: Grotait skulle kunna få mig hängd hvilken dag han ville. Ni får hviska era förslager i något annat öra än mitt; men som ni gifvit mig ett godt handtag en gång vill jag till erkänsla gifva er ett godt råd. Ni har talat vid någon annan än mig om samma sak; ni gör derföre bäst i att afstå från era planer och låta Little vara i fred, annars torde ni få med föreningen att göra. Coventrys ansigte förrådde stor oro. Han gick hem med rubbadt beslut och ej litet orolig för sin egen räkning. Om man lyssnat! hans anbud till Cole var något som låg inom kriminallagens område. Hvilken mystisk labyrint var ej denna förening, på hvars obekanta område han så obetänksamt satt sin fot! Han tänkte nu ej på att skada Little, endast på att draga sig sjelf helskinnad ur spelet.