Göteborgsposten – 11 april 1871, sida 2

och der träffades de båda männen denna afton. För att vara ostörda togo de ett enskildt rum. Coventry, ömsom blek ömsom röd, allteftersom fruktan eller skammen hade öfverhand hos honom, började samtalet på följande sätt: — Ni och jag ha orsak att hata samme man. Ni vet hvem jag menar. — Jag kan gissa, Nåväl? — Han har förorättat mig djupt, och han har skadat er. — Det är sannt, sir. Jag tror nära på att han bröt af mitt ena refben och ännu har jag känning af hans slängar. — Nåväl då, nu har tiden kommit då ni kan hämnas. — Det bryr jag mig ej om. Hvad han gjorde skedde till sjelfförsvar och jag kunde ej vänta mig annat än slängar af honom då jag på sådant sätt gick honom in på lifvet. Coventry bet sig otåligt i läppen. Efter en paus yttrade han: — Hvad fick ni i betalning för detder dådet? — Ej hälften så mycket som det var värdt. — Tjugo pund? — Inogenting deråt. — Jag skall gifva er hundra pund om ni vill göra det ännu en gäng med bättre verkan. Han blef helt blek sedan han gjort detta anbud. (Forts.)