oförskämd triumf, (Grace rodnade). Tänk er slutligen att jag är den af oss båda som ni valt och jag tillåtes blott att besöka er en gång i veckan. — Det är pappas skull. — Ja visst. Men min rival kan komma när han behagar, och utan tvifvel kommer han hvarje dag. — Det är blott fantasi af er. — Nej det är alldeles icke fantasi, ty — vid himlen, der är han ju igen vid porten. Nåväl, så mycket bättre, jag skall tala med honom. Han reste sig från sin plats. Grace bleknade och ringde på klockan. Betjenten inträdde i rummet just då mr Coventry knackade på dörren. — kj hemma för någon, sade hon. Mr Coventry hördes misstroget upprepa: ÅkEj hemma?. Derefter gick han sakta bort, men lemnade ej grannskapet. Han hade kommit vid en tid då Grace alltid var hemma. Henry satte sig ner i det han tackade Grace. Men han såg mycket sorgsen ut. Hon satte sig äfven och de suto en stund tysta, betraktande hvarandra. Henry var den förste som yttrade sig. — Vi äro båda elever af den gode doktorn, sade han. Sätt er sjelf i mitt ställe. Denne man stör vår kärlek och förbittrar mitt hjerta. Tårarne kommo i ögonen på Grace. — Käre Henry, sade hon, jag vill ej sätta mig i ert ställe; ni skulle förlora derpå, ty jag älskar er högre än mig sjelf. Ja, det är orättvist att ni ej har tillåtelse besöka mig mer än en gång i veckan, då han deremot får