Göteborgsposten – 6 april 1871, sida 1

— Uin Gud! Vid vår ålder! sade enkan. Men uppriktigheten af denna invändning motsades af att hon rodnade som en adertonåärig flicka. — Ni är ej gammal i mina ögon, och hvad mig beträffar så lät alla de år föra min talan, under hvilka jag lefvat endast för er. Denna sista vädjan rörde mrs Little. Hon sade att hon ej kunde hysa några sådana tankar så länge hennes son vore olycklig. — Men gift honom med Grace och sedan — vet jag ej hvilka dårskaper jag kan öfvertalas att begå. Doktorn var fullkomligt nöjd härmed. Han sade att han skulle resa till Raby så snart han kunde, och både hennes egna och hennes sons bekymmer skulle taga en ända. Mrs Little begaf sig hem, en lycklig mor. Beträffande det löfte hon gifvit sin gamle vän, gjorde det henne litet brydd, emedan hon varit van att se honom i ett helt annat ljus. — Men då Henry en gång lemnar mig, sade hon för sig sjelf — hvarför icke? Hon visste att hon med Henry måste behandla ärnnet varsamt och vid frukosten följande dag inledde hon samtalet derom på följande sätt: — Bäste Henry, goda nyheter! Doktor Amboyne vill försona oss båda med din onkel. — Så mycket bättre. Mr Raby är en envis och trång