Göteborgsposten – 4 april 1871, sida 1

Göteborg d. 4 April 1871. Den tid är förbi, under hvilken man trodde sig gilva ett bevis på hög uppskattning af qvinnan och hennes värde, när man i sina teorier utrustade henne med åtskilliga öfverjordiska sullkomligheter men deremot fråndömde henne de flesta egenskaper bland dem, som för menniskoslägtets andra halfpart, männen, anses så vigtiga. Man sjöng hennes lof på vers och prosa, men man ville ej tilllåta henne att deltaga i de sträfvanden för stora ändamål hvilka gifva åt mannens lif dess bästa värde, och framförallt skulle hennes englavinge sudlas, menade man, om hon komme att sysselsätta sig med de i vår sinnliga verld olyckligtvis alldeles nödvändiga materiella värsven. Det är qvinnans högsta beröm att hon, i trots af den ordning skapelsens herrar lyckats införa, ändock är hvad hon är, och icke blifvit till en förvriden bild af det, hvartill hon af försynen blifvit ämnad. I de gamla föreställningarne börjar dock så småningom en ändring att ske. Den ofvan antydda åsigten, hvilken utgör en apoteos af qvinnan, hade ett slags berättigande deri att den innefattade en reaktion mot en föregående mening, som ansåg henne för en i alla hänseenden mannen underlägsen varelse. Men sjelf måste denna förgudningsteori vika för den sundare uppfattning, som, med erkännande af olikheter äfven i de båda könens karakter, anlag och inre väsenden, dock söker göra gällande att det allmänt menskliga hos dem båda är ett och fordrar en lag, en sed och samma yttre vilkor för att i den yttre verlden kunna använda inneboende egenskaper. Frågan i hela dess vidd, såsom en fråga om qvinnans emancipation, går med sakta, men säkra steg sin lösning till mötes: hvad stort sker, sker tyst. Kanske är det ock i sakens eget intresse att reformen sålunda genomföres, icke på en gång utan småningom. Härigenom kunna de yttre anordningar, som de förändrade förhållandena kräfva, i lugn öfvervägas, och så mycket säkrare skall trädets frukt mogna, när jorden i förväg blifvit väl beredd. Men innan det stora målet vinnes, innan tillfälle öppnas för qvinnan att egna sina krafter åt åtminstone de flesta af de arbetsfält, hvilka stå mannen till buds, och innan hon dlir förklarad för hans jemnbörding vid den lifvets strid der ock hon bör ega förmåga till att kämpa och segra, kunna oberoende häraf de missförhållanden aflägsnas, hvilkas befintlighet ligger i alltför öppen dag. Dessa påträffas isynnerhet inom den förmögenhetsrättsliga sferen. Omsider har vår lagstiftning meddelat åt den ogifta qvinnan den myndighetsförklaring, hvarigenom hon tillåtes att råda öfver sitt gods. Men derigenom har ock så mycket skarpare framträdt olämpligheten af det omyndighetstillstånd, hvari hon åter blir försatt, då hon vid sitt giftermål kommer under mannens s. k. målsmanskap. Hvilken skilnad är det icke i de ord, hvarmed Sveriges lag i rättsligt hänseende skildrar de båda kontrahenterne i ett äktenskap. Å ena sidan mannen som genast efter vigseln är qvinnans rätte målsman samt eger söka och svara för henne; å den andra hustrun, som hvarken må köpa eller sälja af boets egendom utom för det fall att mannen är afvita eller frånvarande eller förlöper hustrun. Sitter hon tå med barnen hemma — säger vår lag som härvid sträcker sig nästan till poetisk flykt — och tarfvar födo för sig och them, tå må hon till nödtorft sälja. Den högst olika ställning makarne sålunda intaga i förmögenhetsrättsligt afseende hvilar på en uppfattning hvilken bär spår af sin härkomst från en tid då bröllop ej blott etymologiskt utan verkligt var brudköp, då qvionan icke gerna kunde föra något med sig i—— (X—