Göteborgsposten – 4 april 1871, sida 1

Men en natt anlades mordbrand i den stackars mannens stall och lada, hviska brände upp jemte hästarne i stallet. Till andra åkare hade man sändt anonyma varningar och ingen vågade derefter åtaga sig att köra tegel till anläggningen. Den oöfvervinnelige Bolt köpte sig en häst och en kärra, lejde två främlingar, beväpnade dem och sig sjelf med revolvrar och körde teglen sjelf. Fem tegelslagare lade sig i försåt för honom i en trång gränd; han drog fram sin revolver och förklarade att han skulle skjuta ihjel dem allesammans om de lyftade ett finger mot honom. De uslingarne flydde som skrämda får. Om dagarne körde han sina tegel och efter qvällens inbrott red han bort till ett undangömdt värdshus och sof vid sidan af sin häst beväpnad ända till tänderna. Resultatet af allt detta var att han en dag kom inrusande till Little, utropande Victoria! och berättade honom att tvåhundratusen tegel voro inkörda till anläggningen och att tjugo murare denna eftermiddag skulle börja arbetet. Henry blef mycket glad häröfver och yttrade då Bolt omtalade huru han sjelf i egen person kört teglen: — Ni är just den man jag behöfver; ni har verkligen rätt i att ni aldrig ger er. Under det de lyckönskade hvarandra till sin dyrköpta seger, kom mr Bayne in och yttrade: — Mr White önskar tala med mr Bolt. — Ah, byggmästaren, sade Bolt. Visa hit honom. Mr White inträdde kort derefter med nedslagen min,