Göteborgsposten – 4 april 1871, sida 1

— — — — — i boet derföre att mannens stridsvapen (arf betyder 5pil) utgjorde den hufvudsakliga lösegendomen, och då den fasta egendomen tillhörde slägten i sin helhet, särskilt dess manliga medlemmar. Huru himmelsvidt skiljaktiga äro icke förhållandena nu mot då, under det att sed och lag i sin utveckling icke hållit jemna steg med den faktiska utveckling, som skall genom dem ordnas. En af hufvudstadens representanter, hr L. J. Hierta, har under en följd af riksmöten, först redan vid 1862—63 års riksdag och senast vid den innevarande, sökt väcka den lagstiftande maktens uppmärksamhet på detta vigtiga ämne. Hr Hierta var i sin egenskap af ledare för stora industriela företag, vid hvilka företrädesvis qvinligt arbete användes, särskilt egnad till att taga initiativet i frågan. Ty huru stora än olägenheterna af den närv. ordningen äro för de högre samhällsklasserna, kunna de dock icke jemföras med de missförhållanden som för arbetsklassen derur uppväxa. Hvad qvinnan här för i boet är oftast endast hennes arbetskraft; det är resultatet af denna som mannen, sågom hustruns rätte målsman, eger att efter sitt behag handskas med, och otaliga äro i denna klass exemplen på sådane äktenskap, i hvilka qvinnan utgör arbetsbiet, medan mannen utför den drönareröle, som anhängarne till den qvinliga sörgudningsteorien vilja tillerkänna henne. Här inträffar det ofta att hon sitter med barnen hemma och tarfvar födo, under det att mannen liderligt förslösar det bo, som är frukten af hennes besparingar, hennes omtänksamhet och hennes sträfvan. Hvad under då om, såsom hr Hierta anför, den unga fabriksflickan, med talrika dylika exempel för ögonen, underlåter att låta kyrkans välsignelse helga det band som hennes hjerta knutit. När blott detta underlåtes kan nemligen mannen ej, med lagen i hand, tilltrotsa sig rättighet att förskingra hennes egendom, och då blir den boskilnad, hvilken för vigde makar är omgärdad med så många formaliteter att den knappt kan anses för dem finnas till, en lätt utförd sak. För dibehållandet af den nuvarande lagstiftningen om egendomsgemensamhet inom äktenskapet brukar man ofta anföra det skälet att en af familjens sedliga grundvalar skulle skakas genom dess borttagande. Den inre enheten mellan makarne, öfverensstämmelsen i verldsåskådning och lifsuppfattning, i tanke, vilja och känsla, fordrar — menar man — ett uttryck äfven i det yttre; genom att upphäfva egendomsgemenskapen skulle man borttaga möjligheten härför och ikläda äktenskapet karakteren af bolag, hvilket i sin ordning komme att återverka på de inre andliga momenterna i detsamma. Vi tro icke att denna fruktan är grundad, utan förmoda snarare att motsatsen af hvad man befarar skall inträffa. Men gent emot denna mening torde det icke vara ur vägen att med styrka påminna om det ofvannämnda, att hela samhällsklasser gifvas för hvilka de nuv. förhållandena faktiskt visat sig leda till osedlighet. Lösningen af det lagstiftningsproblem, hr Hierta uppställt, är emellertid icke en lätt uppgift, emedan bestämmelserna om makarnes förmögenhetsförhållanden äro sammanvuxna med en mängd andra stadganden i vår lag. Ur denna synpunkt måste man anse den form, hvari förslaget nu framkommer, lända till sakens fromma, i det hr Hierta icke, såsom förut, sjelf töreslår bestämmelser i ämnet, utan alternativt hemställer att antingen Lagutskottet må utarbeta lagförslag i ämnet eller ock tillstyrka Riksdagen att hos regeringen anhålla om proposition rörande ändringar i Giftermålsbalken. Säkerligen skola hr Hiertas bemödanden denna gång vinna framgång. Allmänt inser man numera att makarnes ställning i förmögenhetsrättsligt hänseende icke är rättvis. Qvinnans förnämste riddare i vårt tidehvarf, den äldrige filosofen John Stuart Mill, skildrar förbållandet väl, då han säger, att efter vigseln en man kan med skäl yttra till sin hustru: hvad som är ditt, det är mitt; men hvad som är mitt, det är icke ditt.